Den smygkonservativa Sweet Home Alabama dukade upp bordet för New York Citys romcom-comeback efter 9/11 och Maid in Manhattan äter av den. Jennifer Lopez spelar här städerska på förnämt New York-hotell (i verkligheten Waldorf-Astoria) som börjar dejta omskriven politiker (Ralph ”snälla måste jag jämt spela skurk?” Fiennes) efter att han förväxlat henne med societetskvinna. Även för att vara en romkom efter 9/11 är denna moderna askungesaga vulgär i sättet den vältrar sig i osannolika, konservativa drömmar; Lopez lågavlönade arbetare drömmer om att bli chef och världen är så rättvis och meritokratisk att hon blir av kandidaterna för att ta över chefsposten. Andra budskap i filmen är att pengars makt och inflytande är naturliga tillgångar för de som nu har, samt att Richard Nixon faktiskt var missförstådd. En ljusglimt är Bob Hoskins (som verkar tro att han är med i Gosford Park) i rollen som seriös chefsbutler.
Medan Maid in Manhattan var den republikanska romcomen för decembersäsongen 2002 var Two Weeks Notice den ”demokratiska”, låt säga ”corporate dem”-varianten. Här spelar Sandra Bullock jurist, uppfostrad av JFK-fans som protesterar mot byggarbetsplatser till vardags; hon får ett kontorsjobb hos dickhead-mogulen Hugh Grant (spelad av Grant bara så att vi ska tro att det finns något charmigt med att vara en dickhead-mogul; se upp för Donald Trumps cameo!) Han inser efterhand att han inte kan fungera i sitt liv och sina affärer (de är samma sak!) utan hennes goda och lukrativa politiska medvetenhet (för bra politik säljer!) Ring Zizek, för storyn här är för bra för att inte överanalyseras.
Båda dessa filmer handlar om kvinnor med singulära personligheter som en man önskar erövra, faktiskt gentrifiera en hel person. Fiennes och Lopez gjorde åtminstone något tillsammans, medan förhållandet mellan Grant och Bullock är ett steg bort från sub och dom.