2002 började dåsigt. Det kändes som att varje film var en reaktion på 9/11. Ville man ha action fick man nöja sig med Collateral Damage. Ville man ha romantik fick man Unfaithful (med Diane Lane vilse på en gata i New York full av flygande sopor, en spöklik bild i en annars förglömlig film). Bara Spider-Man gav något i stil med hopp och glädje….
Aha. Men Hollywood sover inte länge. Den andra halvan av 2002 överöstes av generiska romantiska komedier – filmer som sålde den gamla ost som var känd för att vara tidlös, nu med några lömska, konservativa undertoner som gick hand i hand med Bush-regimen och deras fantastiskt smittsamma krigspropaganda; minns alla de rasistiska skämten som Jay Leno brukade frossa i när Irak-frenesin slog till? Kommer ni ihåg när Reese Witherspoon lämnade NYC för att träffa sitt äckelslemmiga redneck-ex i Sweet Home Alabama? Det var den första filmen som fick spelas in i New York efter attackerna, men ingen behöver oroa sig. Reese stannar inte länge i storstan för vi ska till hjärtlandet nu. Låt oss inte tänka på dessa framgångsrika yankees, låt oss tvinga dem tillbaka till vildmarken och knyta ihop dessa lukrativa familjevärderingar; trots allt behöver vi familjer som splittras, ett krig blir helt enkelt inte detsamma utan sörjande mödrar.
Nu kan allt detta låta hyperboliskt och inte särskilt finkänsligt, kanske till och med konspiratoriskt, men du har inte sett Sweet Home Alabama på 20 år, om alls, och om du gör det, kan du inte säga att en film kan ha sina prioriteringar så här uppfuckade av en ren slump.
The Banger Sisters var ett annat exempel på exponeringen av romkoms höstterminen ’02. Här hade man mage att hyra in Goldie Hawn och Susan Sarandon som ett par ex-groupies och sedan lämna dem helt vid vägkanten. Hawn spelar övervintrad groupie som lever i det förflutna – hon blir till sist pank och arbetslös och letar upp Sarandon, som en gång i tiden var hennes ”partner in crime” men som nu lever ett inrutat, borgerligt liv. Fantastisk premiss!
Denna fantastiska premiss rinner tyvärr ut i sanden. Intrigen är alldeles för svag och konflikterna kommer aldrig igång. Här hade man en utmärkt chans att ta ut svängarna ordentligt; istället får Hawn och Sarandon ingenting att göra, samtidigt som vi slösar tid med en menlös sidointrig om molokne författaren Geoffrey Rush. Otillfredsställande. Men så var det också en tid då filmer försökte synas utan att verka, en kollektiv Ben & Jerrys-binge på en universell skala.