Fanns det inte mer prestige i det här… alldeles nyss? Eller okej, det har visst gått åtta år (!) sedan första The Conjuring, men om det här är The Conjuring 3, varför har jag så svårt att separera den från spinoffs (Annabelle, et al) eller uppföljare till Insidious (vilket ska vara en annan serie, men Patrick Wilson är med i båda så glöm det) eller tidiga TV-filmer av Wes Craven. Jo, The Devil Made Me Do It utspelar sig 1981 och storyn grundar sig i en rättegång där en ung mördare skyllde på demonisk besatthet. Så rättegångar i allmänhet känns ganska mycket TV-film från 80-talet men när demonjägarna Ed & Lorraine ska ut på mysterieståt (och ta reda på vem som kastat en förbannelse över den unge mannen) känns det inte speciellt långt från Scooby Doo. Jag antar att vi helt enkelt lever i en tid då det som förut var en direkt på video-uppföljare på Candyman 3-nivå numera passerar som ”content”, lika bra som vad som helst. Serien insisterar fortfarande på att opportunistiskt sälja det hela som ”baserat på en verklig händelse” och demonjägarna som sålt sina namn, liksom de sålde sin ursprungliga verksamhet, får sin beskärda del av kakan. Ofrivilligt komiska är eftertexternas ”autentiska band”, där vi kan höra den ”riktiga exorcismen”. Den låter tyvärr bara som en utspårad Dungeons & Dragons-kväll. Bara rekommenderad för fans, som redan betat av den.