0-2, Bio

Annabelle

annabelle videosöndag

1starrating

Regi: John R. Leonetti

Året är 1970. Ett par i väntans tider överlever en satanisk attack men upptäcker snart att en av mördarna lagt en förbannelse på en av kvinnans dockor (hon samlar). Så dockan är redskap för en demon som vill åt bebisens själ osv.

Det här är en sådan där film där man mest tittar på inredningen. Annabelle utspelar sig på 70-talet, så det finns en del snygga bilar i bakgrunden och karaktärerna har på sig orealistiskt stiliga kläder. Huvudpersonen är en mamma vid namn Mia (efter Mia Farrow) som har en chic grön barnvagn á la Rosemary’s Baby. Där tar tyvärr liknelserna slut. Mia – irriterande nog spelad av en skådespelare vid namn Annabelle (Wallis) – och hennes man (Ward Horton) är lika platta som softrock-musiken de spelar på sina vinyler.

Ingen film kan tillåtas vara så långtråkig, förutsägbar, dåligt gjord och ologisk som Annabelle. Att filmen är en cash-in-skräckis – en spinoff på The Conjuring – är ingen ursäkt. En av de fatala bristerna med filmen är dess övertro på dockor som läskiga objekt. Filmen är övertygad om att dockor är läskiga att man kan filma dem femtio gånger utan att publiken tröttnar.

Och det är inte ens en speciellt läskig docka – Den är ganska söt, lite lik Geena Davis. Regissören John R. Leonetti och fotografen James Kniest går till parodiska gränser för att hitta olika kameravinklar och ljussättningar för att få dockan att se läskig ut. Vid det laget att dockan blir lite tilltufsad så är det lättare, men jag förstår inte när hur och varför dess ögon ibland är blodsprängda och ibland inte.

Hursomhelst. Större delen av filmen fokuserar på Mia och läkarmannen John och deras äktenskap som består av en odrägligt långtråkig upptakt till något som aldrig kommer. De grälar inte. De har inte sex. De går inte och handlar. De går inte på tivoli. De går inte på bio. De tittar inte på TV (förutom Mia, som tittar på såpor om dagarna medan hon stryker). De äter inte ens mat. De bara pratar och pratar och pratar om hur bra deras liv är, medan vi då och då får se den onda dockan som påminner oss om att snart, säkert, när som helst nu, kommer något läskigt hända. (Och ja, John heter väl John som i John Cassavetes, för att blinka ytterligare Rosemary’s Baby-blinkningar).

Men intrigen rör sig lika trögt som fruset smör smälter på en stekpanna av lego. Efter en upptakt där de nästan mördas av Charles Manson-liknande djävulsdyrkare (medan hon är gravid) händer praktiskt taget ingenting i filmen förutom att vi ser två reklamfilmsfagra ansikten gå runt och prata medioker dialog som inte handlar om något. Den fick mig att tänka på en rolig kortfilm som heter Skwerl – om ett par som vi förstår fastän de pratar låtsasengelska. Annabelle är som Skwerl fast utan poängen.

Filmen saggar på i det baktunga landskapet av innehållslös exposition medan inkompetent gjorda skräckscener börjar avlösa varann så smått. Utvecklingarna är totalt förutsägbara och planteringarna extremt uppenbara: En demon har bosatt sig i dockan. Vi vet redan när Mia är gravid (scen 1) att demonen kommer ge sig på barnet när det är fött. Det tar Mia och John låååååååång tid att reda ut det här.

När de gör det så går de till prästen (Tony Amendola) som säger att han ska ta med sig dockan till kyrkan. Vi vet omedelbart att vi kommer få se honom sätta sig i sin bil med dockan, köra iväg och aldrig nå den där kyrkan. Och att dockan kommer Stirra Dött medan Stråkar Låter. För Det Är Ju Så Sjukt Läskigt, det här. På samma sätt vet vi att kvinnan som har antikvariatet neråt gatan (Alfre Woodard) kommer hjälpa till på ett eller annat sätt. Vi vet det för att hon är en afro-amerikansk tant som köpt alla sina kläder på Indiska och håller på med gamla böcker och sånt..

Kopplingen till The Conjuring är blahi-blaha: Annabelle-dockan var med i en scen eller annan i den filmen. Nu får vi backstoryn. Lita på att det äkta paret medier som hade huvudrollen i den filmen har en garderob full med läskiga prylar att göra fler spin-offs på.

Jag var väl inte jätteförtjust i The Conjuring – Det var inte en originell film, men den var välgjord. Annabelle är gjord av regissören till Mortal Kombat: Annihilation och jag har en känsla av att det ringa antalet skräckscener har att göra med att han inte vet hur man gör film.

Väldigt många tilltänkta effekter går snett i filmen. Det finns egentligen inga hoppa-till-effekter i filmen – Bara stråkar som hugger till utan att något tydligt egentligen händer i bild. På samma sätt finns det en del scener som säkert såg bra ut på manusnivå men som här slaktas i bisarrt dålig klippning. En scen, när Mia är i en läskig källare och hissen upp inte fungerar, funkar till exempel rätt bra. Fram tills dess att spänningen helt ruineras av att hon springer mot en EXIT-skylt och BLIXTAR börjar DUNDRA och a l l t  b l i n k a r  och kameran snurrar hit och sen dit och vi filmar uPp och NeR oCh<- hit och dit ->

här

och sen

där

och

någonstans däromkring kan man urskilja en läskig hand eller något men vem vet.

Å andra sidan så är manuset inte mycket att ha heller. Intrigen, om man funderar på den, utformar en rörig treenighet av oklarhet, storyhål och logikluckor. Mia och John bor i en snygg, central lägenhet men de har tydligen inga grannar. Mia träffar två barn i en scen. De ritar teckningar. Hon kommer tillbaka till trappen efter att hon varit och handlat och finner teckningar där lastbilar kör över hennes barnvagn. Vi vet inte om barnen ritat dem för att jävlas, eller om demonen ritat teckningarna (gillar demoner att leka med kritor?) eller om barnen var demoner också.

Så, ja, whatever, Annabelle är en dålig, dålig, dålig film. Det mest uppenbara problemet – och den här vet jag att ni känner igen – är att ingen gör ens en endaste liten ansats att förstöra den satans djävulsdockan! Detta var ett problem redan när Chucky sprang runt och gjorde mordiska hyss i Den onda dockan-filmerna (men han var åtminstone rolig) – dockan i Annabelle rör inte på sig alls. Det är bara att skruva isär den, lemlästa den, bränna upp den… Kom igen!

Men nej. John slänger först demondockan i soptunnan. Den dyker oförklarligt upp i flyttkartongen. De beslutar sig för att ”möta sina rädslor” och ha kvar den. Jahaja. Då förtjänar de ju allt som kommer till dem, kan man tycka. Alla i publiken, som kommer för att se en hygglig skräckfilm, förtjänar däremot mer.

 

FREDRIK FYHR

 

*

annabellev2

ANNABELLE

Originaltitel, land: Annabelle, USA.
Urpremiär: 29 september 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 17 oktober 2014.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 15..
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Annabelle Wallis, Ward Horton, Tony Amendola, Alfre Woodard, Kerry O’Malley, Brian Howe, Eric Ladin, Ivar Brogger, Geoff Wehner, Gabriel Bateman, Shiloh Nelson, Sasha Sheldon.
Regi: John R. Leonetti.
Manus: Gary Dauberman.
Producent: Peter Safran, James Wan.
Foto: James Kniest.
Klippning: Tom Elkins.
Musik: Joseph Bishara.
Scenografi: Bob Ziembicki.
Kostym: Janet Ingram.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Evergreen Media Group.
Svensk distributör: 20th Century Fox/Warner.