Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Annabelle 2: Creation

Om du gillade Annabelle så har jag glada nyheter! Uppföljaren Annabelle: Creation är bättre.

Men du gillade nog inte Annabelle, för de flesta gillar inte så dåliga filmer, och du förstår säkert att ”bättre” inte är en speciellt storartad bedrift, och ingen garant för att filmen är bra.

Och Annabelle: Creation är inte bra, eller rättare sagt så är den misslyckad. Till skillnad från förra filmen – som var kass rakt igenom, kort och gott – så är den dock misslyckad på ett irriterande sätt. Den gör några saker rätt – fler fel, men ändå. Det är synd att behöva underkänna den, men det är som det är.

Annabelle blev en formidabel publiksuccé, men producenterna bakom sådana här filmer tänker ju alltid på kvalitetssäkring och de kunde väl inte undgå att notera att de flesta kritiker sågade filmen med rätta. Därför har man här gjort sig av med regissören John R. Leonetti (jag har åtminstone svårt att tänka mig att han var okontaktbar på grund av andra opus) och anlitat David F. Sandberg som tydligen imponerande branschfolket med Lights Outen av de bättre dussinrysarna från senare år.

Rätt tänkt. Den här typen av McDonald’s-skräckfilmer behöver egentligen bara en story som hänger ihop och en regissör som vet hur en ryslig scen ska riggas. Creation har det senare men inte det första.

Manuset är fortfarande krediterat till en enda person – Gary Dauberman – men IMDb informerar mig om att han jobbat som manusdoktor i Hollywood, så jag kan tänka mig att storyn gått genom ett par olika anonyma lektörer. I grunden är Creation ingenting annat än en vanlig film av sitt slag – unga människor undersöker Ett Läskigt Ställe där de efterhand avslöjar Ett Stort Mysterium som ligger bakom Den Onda Saken som skrämmer/dödar/på ett eller annat sätt försöker ”komma in” i dem; mysrys och hoppa till-skräck utlovas… teoretiskt sett. Det är talande (vad gäller manusets dålighet) att filmen inte fungerar bättre än den gör.

 

Men som vanligt i sådana här filmer börjar det rätt bra – de unga människorna är i det här fallet en grupp föräldralösa flickor som anländer med en katolsk nunna (Stephanie Sigman) till ett sådant där Stort Vitt Hus Med Ett Läskigt Träd Utanför (inte att förglömma Läskig Lada intill). Husägaren är en deppig dockmakare (Anthony LaPaglia) som bor med sin fru (Miranda Otto) som tydligen är sjuk och sängliggande – vi ser henne bara ögonblickligen, då hon ligger bakom himmelsängens skynke med vad som verkar vara en mask för ansiktet á la ”Fantomen på Operan”.

Vad pågår? Och vad har det att göra med den obligatoriska demonen i huset? Föga förvånande siktar den (och filmen) in sig på de två yngsta tjejerna, Janice (Talitha Bateman) och Linda (Lulu Wilson) som är de som måste gå igenom Vi Undersöker Mystiska Ljud På Natten- och De Vuxna Vill Inte Lyssna-scenerna.

Här passar det bra att berömma Sandberg som är en begåvad tekniker – inte tillräckligt begåvad för att rädda filmen, visserligen, men han förlitar sig inte så mycket på ”hoppa till-skräck” som han gör genuina stämningar, taktfullt utdragna scener, snygga visuella inramningar och nästan fånigt gammaldags belysning (jag gillar i synnerhet hur dockan Annabelle har en dunkel spotlight på sitt läskiga ansikte, fastän hon sitter i en liten skrubb som borde vara helt kolsvart). Till skillnad från många andra sådana här filmer råder också viss osäkerhet på om det är Janice eller Linda som är den som är mest i fara. Överhuvudtaget kan man notera att samspelet dem emellan är rätt bra – och det gäller även från birollsensemblen, där de äldre tjejerna har ett rätt så trovärdig kemi. De spelas av Philippa Coulthard, Grace Fulton och Tayler Buck… vem vet, de kanske är Oscarsvinnare om något årtionde.

Jaha, men okej. Låt oss göra smärtan kortvarig. Det som sviker den här filmen är manuset, som inte bara är djupt o-originellt (det är okej) utan så obegåvat att det måste krångla till allt för att kunna förbli uselt – det hade krävt för mycket talang för att vara enklare, antar jag. Jag vet att det kanske låter som en spoiler, men det där paret som bor i det där huset bär inte på något större mysterium. Filmen börjar nämligen med att vi får se dem tolv år tidigare, då de lever harmoniskt med sin lilla dotter som några scener senare råkar ut för en olycka och tas av daga.

När då våra huvudpersoner anländer till huset förväntas vi undra vilka de där två mystiska figurerna är – men det vet vi ju redan. Och när vi ser på dem finns det inbyggt i filmspråket att vi ska förstå deras situation och därmed, på någon nivå, mysteriet som pågår. Det är inte speciellt svårt att lista ut vad som hänt under de där tolv åren – i synnerhet när man inser att någon vidare ambitiös förklaring inte kommer att komma – så det enda som egentligen händer är att vi sitter och tittar på en dragkamp mellan två olika filmer som slåss om vår uppmärksamhet. Sandberg är som sagt en skicklig tekniker, och han kan täcka över det här med stil och stämning, men i grunden finns ingenting som gör oss nyfikna på vad vi ser, för vi vet i grund och botten redan allt.

 

Mot sista akten – definitivt filmens mest förvirrade och frustrerande del – kommer en typ av flashback som förklarar för oss Det Stora Mysteriet (som alltså inte är något mysterium). Denna flashback innehåller storyn för en helt annan film, en om ett olyckligt par som drabbats av en tragedi och som söker sig till det övernaturliga för att (dåraktigt) räddas från sorgen. Jag var tvungen att undra varför den här filmen inte bara hade kunnat handla om den storyn istället, men så insåg jag: Ah, det skulle ju kräva lite originell input, någon slags karaktärsbeskrivning. Det är lättare att bara köra på formulan – kids kommer till läskigt hus á la Scooby Doo – och sedan försöka mecka in det här andra på något vänster.

Nej, Annabelle: Creation är istället en klassiskt obegåvad gröt till låtsas-skräckfilm och ju längre den pågår desto svårare har den att inte bara falla huvudstupa ner i genrens typiskt idiotiska tecken – scen efter scen efter scen kommer och går där folk hela tiden får exakt rätt mängd information i exakt rätt/fel tidpunkt eller råkar ut för spökerier som gör att resten av världen tydligen försvinner för ingen vaknar oavsett hur mycket de skriker. Sandbergs skickliga riggeri kan inte heller rädda en film som avslöjar sitt töntiga CGI-monster halvvägs in i filmen – han envisas istället med att fortsätta ge oss skräckscener som börjar med att bygga upp spänningen. Men nu vet vi ju redan hur demonen ser ut, och vad den är ute efter. Det blir lite grann som att försöka blåsa upp en ballong som redan smällt.

Och så vet jag att det hör till att figurer inte springer ut genom dörren, men här har vi en scen där en figur är instängd i en lada där en demon gör så att lamporna blinkar; hon har ett fönster bakom ryggen, men istället för att springa ut tar hon en stege och börjar skruva tillbaka glödlamporna! Därefter springer hon in i ett annat rum – där finns ännu fler fönster, de är till och med öppna! Hon tar därför tillfället i akt… och sätter sig ner i ett hörn och ber till gud.

FREDRIK FYHR


ANNABELLE 2: CREATION

Originaltitel; land: Annabelle: Creation; USA.
Urpremiär: 19 juni 2017 (Los Angeles Film Festival).
Svensk premiär:  9 augusti 2017.
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Arri Alexa, Red Epic); DI (Dolby Vision)/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Stephanie Sigman, Talitha Bateman, Lulu Wilson, Miranda Otto, Anthony LaPaglia, Alicia Vela-Bailey, Kerry O’Malley, Philippa Coulthard, Joseph Bishara, Adam Bartley, Samara Lee, Brian Howe, Grace Fulton, Brad Greenquist, Lotta Losten, Taylor Buck, Mark Bramhall, Tyler A. Johnson.
Regi: David F. Sandberg.
Manus: Gary Douberman.
Producent: Peter Safran, James Wan.
Foto: Maxime Alexandre.
Klippning: Michel Aller.
Musik: Benjamin Wallfisch.
Scenografi
: Jennifer Spence.
Kostym: Leah Butler.
Produktionsbolag: Atomic Monster, New Line Cinema.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag i samarbete med storföretag/division (mainstream); skräck (övernaturlig, spökhus, demon), mysterie, thriller, action, uppföljare, prequel, franchise; standard treaktstruktur.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdömeUnder medel – snygg kommersiell rysare, välgjord i enskilda stunder, men uselt underbyggd av ett slarvigt och smått obegripligt manus som gör allt förgäves.

Ett svar på ”Annabelle 2: Creation

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *