Jag är en av dem som anser att det finns stor konst i heminspelningar. Den är så stor, faktiskt, att den överskuggar alla spelfilmer som gjorts, och den är så särskild att bara ett par kan ta del av den Рförmodligen de som varit framför och bakom kameran. Det är mycket sällsynt att en film hittar sätt att förmedla speciella och svårdefinierade känslor. Känslan av att ha en tanke i huvudet man inte kan få ord på. Känslan av att man är del av en tid och en plats, medan tiden samtidigt går och man långsamt blir en annan. De flesta känner sådana saker på daglig basis utan att tänka på det. De flesta filmer handlar om mer konkreta saker.

Men n√•got h√§nder i Sm√•stad, n√•got r√∂r sig, n√•got f√•r marken under ens f√∂tter att √§ndra form, n√•got kastar om ens blick s√• att k√§nslan blir ny och sinnet yrt. Man m√•ste ge filmen en chans n√§r den b√∂rjar; kanske man tycker den verkar f√∂r r√•, f√∂r billig, f√∂r enkel, f√∂r digital; kanske den k√§nns som f√∂r mycket lokal-TV eller gymnasiearbete. En helt vanlig man som heter Bj√∂rn st√•r uppkl√§dd inne p√• toa och f√∂rs√∂ker f√∂rbereda ett tal. √Ąr han verkligen en sk√•despelare? Repliker h√∂rs, ibland l√•ter de trov√§rdiga, ibland som att din faster f√∂rs√∂ker spela teater i en film du gjort sj√§lv. Filmen v√§xlar mellan svartvitt och f√§rg, till synes utan struktur. Jaha, kanske man t√§nker, ska det vara n√•t slags konst det, eller?

Men ge det en chans. Dels måste du hinna justera din blick lite grann Рallt jag just nämnt är ju ens egna problem, inte filmens Рoch dels finns det en fin poäng med alltihop. När man väl börjar förstå den poängen behöver den inte förklaras, för man känner den utan ord, men jag ska göra ett försök ändå.

Filmen utspelar sig i Vadstena. M√§nniskorna vi ser d√§r √§r de m√§nniskor som bor d√§r. Regiss√∂ren Johan L√∂fstedt kommer d√§rifr√•n, och han har i denna film √•terv√§nt och gjort en film om sin sl√§kt. Bj√∂rn spelar allts√• sig sj√§lv. Han √§r den yngste av sex syskon; han har fem storasystrar och √§r minstingen, fast√§n de alla nu √§r lika medel√•lders och alldagliga. De √§r inte karakt√§rer som befinner sig i en filmv√§rld. Det inledande dr√∂narfotot ger oss Vadstena som vem som helst hade kunnat fota det och det √§r egentligen fel att s√§ga att dessa m√§nniskor ”spelar” sig sj√§lva; de √•terger sig sj√§lva, de √§r vilka de √§r.

Björn försöker hålla det där talet, eftersom filmen börjar med en begravning. Det är syskonens pappa som dött. Det visar sig att han lämnat efter sig ett par videobrev, vilka inspirerar syskonen till att på olika sätt göra förändringar i sina liv; någon inser att hon vill byta jobb, en annan lär sig acceptera tonårsdottern som flyttat hemifrån, en tredje dottern som har familj i en annan stad. Björn måste lära sig tala inför publik. Det finns garanterat inga jordbävningar i filmen, ingen radioaktiv strålning som förvandlar folk till utomjordingar. Utmaningarna som karaktärerna i den här filmen möter är så vardagliga och odramatiska att det är direkt vågat att skriva dem i ett manus.

Men poängen är heller inte vad som händer utan hur det är framställt. Karaktärernas små utmaningar ger filmen ett par narrativa stopp på vägen, en hygglig stomme, men den verkliga storheten i filmen är hur den bekräftar människorna vi ser i den. Den gör det inte genom att försöka övertyga oss om att de är vardagshjältar eller jordens tappra salt (verklighetens folk!), trots att några av dem för all del gör ett par hedervärda handlingar och står upp för sig själva; den gör det genom sitt rena stoff.

Småstad är nämligen en virvelvind av fiktion, dokumentär, hemmavideor från olika generationer (från super-8 till modern digitalvideo, via 8mm från 90-talet) som gör filmen till en impressionistisk släktkrönika; vi lär känna dessa människor nästan arkeologiskt, som vi lär känna civilisationer i svunna tider. De fiktiva spår som ger filmen sin intrig är tunna, just för att de då smälter in i det här dokumentära stoffet; snart vet vi inte om vi ser fiktion eller verklighet och det gör ingen skillnad. Liksom vi glömmer att filmen hoppar från svartvit till färg glömmer vi vad som är gestaltat och vad som är autentiskt. Det som blir kvar är sanningen, verkligheten att dessa människor finns, har funnits, förändrats, lever kvar; deras närvaro.

Det går att intellektualisera över det här. Effekten påminner om den i bröderna Tavianis Caesar måste dö (2012), där fångar spelade Shakespeare i en hybrid mellan verklighet och fiktion där gränserna också luckrades upp och bara människorna fanns kvar. Man kan också påpeka hur vackert det är att se svenskt småstadsliv ordentligt representerat; det här är inte en ironisk storstadsfilm som gör om landsbygden till ett skämt och inte heller är det en tafflig såpopera. Vadstenabornas liv stiger ut ur filmen med fascinerande självklarhet, utan att föraktas eller fördömas eller på något sätt förnekas sin enkla värdighet; man kan jämföra det med Gabriela Pichlers Amatörer (2018), en annan film som använder alla tekniker den kan, just för att tekniken inte ska komma i vägen för småstadens värld och deras invånares själar.

Men mer än något annat är jag imponerad bara av att Löfstedts film fungerar. Kanske det bara är en fråga om en snilleblixt, en jackpot i stunden; en perfekt idé, en perfekt tillfälle och ett sätt att greppa tag om projektet och få det att fungera, men med tanke på hur enkel filmen ser ut Рoch att den i grunden är en upplyftande feel-good Рär det lätt att underskatta. Ytterst få människor roas av andra människors hemmavideofilmer och den kärlek och mening som vanliga människor delar med varandra är ju privata fenomen som det inte är det lättaste att få någon annan att förstå.

Men Löfstedt har gjort Småstad med den outsägliga intuition som finns hos den som vet precis vad och vilka han har framför kameran, och hur han ska klippa ihop det, och ingen annan skulle heller kunna ha den intuitionen. När allt kommer omkring är det en abstrakt film, gjord på ett komplext sätt; ändå är den otroligt konkret och enkel att se på och förstå, och den är lika självklar och upplyftande som en solig dag i glada vänners lag.

FREDRIK FYHR


2017 SVERIGE 91 min. f√§rg, sv/HDV/16:9. R: Johan L√∂fstedt. S: Bj√∂rn L√∂fstedt, Pelle L√∂fstedt, Anna L√∂fstedt, Bengt Sturzenbecker, Anders Carls√©n, Maja L√∂fstedt, Ludvig Carls√©n, Oliver Carls√©n, Safaa Barakat, Saleh Ala Barakat, Bashar Abboud, Urban B√§ckstr√∂m, Edvin Carls√©n, Roland Chantre, Mikael Eldeblad, Niklas Forsberg, √Ėrjan Friberg, Alf Giveg√•rd, Peter Grefb√§ck, Susanne Hellgren, Niklas Hernstedt, Alisar Jabber, Thaer Jabber, Walter Langreiter, Emil Levin, Henrik Lidberg, Niklas Lindman, Lars Olofsson, Kjell Silverwitt, Bj√∂rn Viking.


Videosöndag