I ett avseende är Woody Allens Interiors en unik film. Det är den enda film jag kan komma på som är ett överlagt misslyckande. Rimligen måste en film satsa något för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall här. Allt föreslår att Interiors är en film som inte vill fungera. Allen kan inte vara Ingmar Bergman och han är inte så dum att han inte begriper det. Allen har heller inte mycket att säga, och har aldrig haft, som filmskapare; ingenting föreslår att han någonsin riktigt trott på den typ av film som Ingmar Bergman gjorde, även om han uppenbarligen hänförts av den.

Kanske Allens beundran för Bergman bottnade i en slags projektion. Bergman gjorde mystik av ångest, och trollade fram en slags dyrbar mening ur livets ofta ältade meningslöshet. Det var samma saker som Woody Allen använde som humorved. När Max von Sydow biktar sig i Det sjunde inseglet (1957) är det ju inte helt väsensskilt från när Woody Allen ligger i terapistolen. Men där Allen är besatt av att söka mening där han vet ingen finns tycks Bergman istället stirra gud i ögonen, oavsett vad det innebär; kroppsligt är hans karaktärer bundna till jorden men deras blickar slungar sig fram, långt bort, som om de kan se något bortomliggande stup i kosmos ytterrand.

Guuuuuuuud vad Woody Allen suktar efter att frammana n√•got liknande, om √§n s√• bara f√• suga p√• Bergmans stort√• (som karakt√§rer g√∂r i Bu√Īuels Guld√•ldern).¬†Interiors¬†√§r stram, suggestiv, √•terh√•llsam, lagd i ett precist tonl√§ge, den √§r vacker och poetisk och st√§mningsfull, jag tror Woody Allen hade kunnat regissera ihj√§l sig h√§r. √Ąnd√• har han inte gjort mer √§n att ta ”Wayne’s World” fr√•n k√§llaren ut till en dyr studiomilj√∂. Det √§r ett ekande formellt projekt, som en √∂vning p√• en skrivarskola; karakt√§rerna √§r tomma schackpj√§ser p√• ett godtyckligt br√§de.

Trots den pretentiösa utformningen så är Allen, som sagt, inte ute efter att utmana sig själv för mycket. Interiors handlar om tre systrar som upplever varsin kris när deras föräldrar skiljer sig och det går upp för dem att deras labila mamma varit en överkontrollerande streber som på olika sätt gett dem dålig självkänsla och sociala tillkortakommanden. Vi kan notera att vi alltså har att göra med en film om karaktärer som inte kan kommunicera med varandra och som i grunden inte bryr sig om varandra. Allen hittar ingen första sten att kasta, ingen konflikt som kan skapa lite emotionella nyanser.

Som ren expressionism hade filmen kunnat fungera. Den är, som sagt, utstuderat vacker på sitt klaustrofobiska och perfekta sätt. Men när vi har skådespelare som Allen likt en besatt James Stewart försöker göra om till Liv Ullmann och Bibi Andersson måste man fråga sig vart och när det ska gå att tas på allvar.

”P√• en g√•ng” anser Allen, som g√∂r det fatala misstaget att g√∂ra filmen helt straight, som om varje ord i manuset √§r v√§rt sin vikt i guld och som om vi inte kan se att han leker Sm√•stj√§rnorna med en filmskapare han √§lskar, f√∂rmodligen f√∂r mycket.

Han har, kort sagt, inte vad som kr√§vs. Manuset till¬†Interiors¬†√§r den typ av halvformulerade √∂nsket√§nkarprosa som omogna f√∂rfattare ger sig p√• i hopp om att skriva den stora romanen (tro mig) d√§r karakt√§rernas relationer inte √§r helt j√§ttetajta, men det f√•r g√• √§nd√•, och mycket som h√§nder verkar lite oformulerat och mots√§gelsefullt, men det f√•r g√• √§nd√•, och vi f√•r inte lika mycket tid med de olika figurerna s√• balansen √§r lite oklar, men det f√•r g√• √§nd√•. Dialogerna varierar fr√•n de br√•dmogna formuleringarna (”I took great pleasure in my cruelty. My anger scares me…!”) till ren pinsam symbolism; som n√§r de tre systrarna i sista scenen stirrar ut p√• en strand och konstaterar att ”havet √§r lugnt nu”. Hujjjjjj!

Att filmen inte fungerar √§r s√§rskilt klart d√§r, n√§r Allen √§ntligen slutar g√∂mma sig bakom de stora krukv√§xterna och v√•gar f√∂resl√• en konkret, dramatisk punkt.¬† Men den dramatiska twisten mot slutet – ocks√• ett pseudo-Bergmanskt ”droppen √∂ver b√§garen”-√∂gonblick – k√§nns inte som f√∂ljden av en serie h√§ndelser utan som ett of√∂rtj√§nt avfyrande av ett Tjechovs gev√§r som aldrig riktigt h√§ngt p√• v√§ggen… men det f√•r g√• √§nd√•, och s√• vidare.

Havet är vackert, dock, såklart. Interiörerna är stiliga. Filmen gör allt vad den kan för att ha en säregen stil och en särskild känsla. Den har en säregen stil och en särskild känsla. Men vad är den? Ett amatörmässigt kammarspel berättat genom taxidermi; Allen må ha regisserat filmen i en Bergmansk Vertigo-virvel men skådespelarna känns bara som Norman Bates uppstoppade djur, när de dött och stelt förs fram genom scenografin som via trådar.

Det är nästan ett grymt skämt att Bergman själv gjorde Höstsonaten samma år. Snacka om att visa vart skåpet ska stå. Den hade Liv Ullmann, på riktigt, och interiörerna var bara interiörer; inte den fetischerade idén som Allen kopplar till känslan av Bergmans värld. Interiors är onekligen en titel som inte ljuger. Det är, praktiskt taget, en film om möbler.

FREDRIK FYHR


1978 USA 92 min. färg/35mm/1.85:1. R: Woody Allen. S: Geraldine Page, Diane Keaton, Mary Beth Hurt, Kristin Griffith, Richard Jordan, E.G. Marshall, Maureen Stapleton, Sam Waterston.


Videosöndag