I ett avseende är Woody Allens Interiors en unik film. Det är den enda film jag kan komma på som är ett överlagt misslyckande. Rimligen måste en film satsa något för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall här. Allt föreslår att Interiors är en film som inte vill fungera. Allen kan inte vara Ingmar Bergman och han är inte så dum att han inte begriper det. Allen har heller inte mycket att säga, och har aldrig haft, som filmskapare; ingenting föreslår att han någonsin riktigt trott på den typ av film som Ingmar Bergman gjorde, även om han uppenbarligen hänförts av den.

Kanske Allens beundran för Bergman bottnade i en slags projektion. Bergman gjorde mystik av ångest, och trollade fram en slags dyrbar mening ur livets ofta ältade meningslöshet. Det var samma saker som Woody Allen använde som humorved. När Max von Sydow biktar sig i Det sjunde inseglet (1957) är det ju inte helt väsensskilt från när Woody Allen ligger i terapistolen. Men där Allen är besatt av att söka mening där han vet ingen finns tycks Bergman istället stirra gud i ögonen, oavsett vad det innebär; kroppsligt är hans karaktärer bundna till jorden men deras blickar slungar sig fram, långt bort, som om de kan se något bortomliggande stup i kosmos ytterrand.

Guuuuuuuud vad Woody Allen suktar efter att frammana något liknande, om än så bara få suga på Bergmans stortå (som karaktärer gör i Buñuels Guldåldern). Interiors är stram, suggestiv, återhållsam, lagd i ett precist tonläge, den är vacker och poetisk och stämningsfull, jag tror Woody Allen hade kunnat regissera ihjäl sig här. Ändå har han inte gjort mer än att ta ”Wayne’s World” från källaren ut till en dyr studiomiljö. Det är ett ekande formellt projekt, som en övning på en skrivarskola; karaktärerna är tomma schackpjäser på ett godtyckligt bräde.

Trots den pretentiösa utformningen så är Allen, som sagt, inte ute efter att utmana sig själv för mycket. Interiors handlar om tre systrar som upplever varsin kris när deras föräldrar skiljer sig och det går upp för dem att deras labila mamma varit en överkontrollerande streber som på olika sätt gett dem dålig självkänsla och sociala tillkortakommanden. Vi kan notera att vi alltså har att göra med en film om karaktärer som inte kan kommunicera med varandra och som i grunden inte bryr sig om varandra. Allen hittar ingen första sten att kasta, ingen konflikt som kan skapa lite emotionella nyanser.

Som ren expressionism hade filmen kunnat fungera. Den är, som sagt, utstuderat vacker på sitt klaustrofobiska och perfekta sätt. Men när vi har skådespelare som Allen likt en besatt James Stewart försöker göra om till Liv Ullmann och Bibi Andersson måste man fråga sig vart och när det ska gå att tas på allvar.

”På en gång” anser Allen, som gör det fatala misstaget att göra filmen helt straight, som om varje ord i manuset är värt sin vikt i guld och som om vi inte kan se att han leker Småstjärnorna med en filmskapare han älskar, förmodligen för mycket.

Han har, kort sagt, inte vad som krävs. Manuset till Interiors är den typ av halvformulerade önsketänkarprosa som omogna författare ger sig på i hopp om att skriva den stora romanen (tro mig) där karaktärernas relationer inte är helt jättetajta, men det får gå ändå, och mycket som händer verkar lite oformulerat och motsägelsefullt, men det får gå ändå, och vi får inte lika mycket tid med de olika figurerna så balansen är lite oklar, men det får gå ändå. Dialogerna varierar från de brådmogna formuleringarna (”I took great pleasure in my cruelty. My anger scares me…!”) till ren pinsam symbolism; som när de tre systrarna i sista scenen stirrar ut på en strand och konstaterar att ”havet är lugnt nu”. Hujjjjjj!

Att filmen inte fungerar är särskilt klart där, när Allen äntligen slutar gömma sig bakom de stora krukväxterna och vågar föreslå en konkret, dramatisk punkt.  Men den dramatiska twisten mot slutet – också ett pseudo-Bergmanskt ”droppen över bägaren”-ögonblick – känns inte som följden av en serie händelser utan som ett oförtjänt avfyrande av ett Tjechovs gevär som aldrig riktigt hängt på väggen… men det får gå ändå, och så vidare.

Havet är vackert, dock, såklart. Interiörerna är stiliga. Filmen gör allt vad den kan för att ha en säregen stil och en särskild känsla. Den har en säregen stil och en särskild känsla. Men vad är den? Ett amatörmässigt kammarspel berättat genom taxidermi; Allen må ha regisserat filmen i en Bergmansk Vertigo-virvel men skådespelarna känns bara som Norman Bates uppstoppade djur, när de dött och stelt förs fram genom scenografin som via trådar.

Det är nästan ett grymt skämt att Bergman själv gjorde Höstsonaten samma år. Snacka om att visa vart skåpet ska stå. Den hade Liv Ullmann, på riktigt, och interiörerna var bara interiörer; inte den fetischerade idén som Allen kopplar till känslan av Bergmans värld. Interiors är onekligen en titel som inte ljuger. Det är, praktiskt taget, en film om möbler.

FREDRIK FYHR

1978 USA 92 min. färg/35mm/1.85:1. R: Woody Allen. S: Geraldine Page, Diane Keaton, Mary Beth Hurt, Kristin Griffith, Richard Jordan, E.G. Marshall, Maureen Stapleton, Sam Waterston.