En iskall vinternatt i Paris Är 1885 rymmer Camille Claudel ut pÄ gatorna, pÄ jakt efter marmor.
Vi ska inte glömma att hon Àr besatt redan dÄ, som ung, nÀr hon bor med en missunnsam mor, en flyktig syster, en bror som sÀger sig vara anarkist, besatt av Rimbaud. Hennes far har sagt till Camille att hon aldrig ska glömma att hon Àr nÄgot sÀrskilt, en Claudel! Hennes mor tycks se pÄ sina barn med avsmak, av samma anledning.
Camille Claudel anvÀnder marmorn till skulpturer. Hon Àr, som sagt, besatt. Hon ska senare bli uppvaktad av Rodin (Gerard Depardieu) och gÄ till historieböckerna som hans Àlskarinna och som en konstnÀr ÄterupptÀckt lÄngt efter hennes tid. Hennes sista Är i livet spenderade hon pÄ mentalsjukhus. Hennes sista 30 Är, det vill sÀga.
Claudel spelas av Isabelle Adjani, som ocksÄ kÀmpade i lÄng tid för att fÄ den hÀr filmen gjord. Hennes intresse Àr inte helt förvÄnande. Man mÄste sÀga att Adjani mer Àn nÄgon annan kvinnlig skÄdespelare gjort sig synonym med den kvinnliga galenskapen, efter BerÀttelsen om Adele H, efter Possession, efter Nosferatu (1979), sÄ Camille Claudel.
Det Ă€r en vacker, jĂ€mnt balanserad film, full av impregnerad autenticitet. I 80-talets högteknologiska virrvarr av blipp-blopp och nykommersialism stĂ„r den som en reva i tiden, inte sĂ„ mycket en tidsmaskin som en tröskel till en annan vĂ€rld â filmen börjar 1885 och slutar 1913 och denna tid kĂ€nns förevigad i filmen. Inte huvudsakligen pĂ„ grund av detaljerad, pĂ„kostad scenografi och kostym utan pĂ„ grund av en annan slags detaljrikedom, en mer taktil kĂ€nsla för hur ett samhĂ€lle kĂ€ndes nĂ€r oljelampan Ă€nnu brann och husen inte nödvĂ€ndigtvis vĂ€rmde om vintern. En annan tystnad prĂ€glar dessa scener, denna vĂ€rld.
Det Àr ocksÄ en tystnad som tillÄter oss att vila i filmen och aldrig kÀnna att nÄgra av de 175 minuterna slösas pÄ dumma montage eller ytlig melodramatik. Claudels liv har noggrant avvÀgts och följts upp. Hennes personlighet Àr konsekvent och envis. Hon lever för konsten. NÀr Rodin faller för henne faller Àven hon för honom. De Àlskar varandra med hela hjÀrtat, för nÄgot annat sÀtt kan man inte Àlska pÄ. (Det hela Àr vÀldigt franskt). NÀr det visar sig att han har en hustru, som ockuperar delar av hans, sÄ kan Claudel inte acceptera det.
Kanske nÄgot i henne gÄr sönder dÀr. Kanske hon drabbas av den psykos som ett krossat hjÀrta kan ge. Kanske hon var labil till att börja med, lÄg i riskzonen. Eller, kanske att hon bara var kvinna i en tid dÄ detta faktum innebar ett par specifika saker och mycket fÄ andra. Hon börjar, hursomhelst, stÀnga in sig. NÀr hon inte stÀnger in sig lever hon ut sig, om man sÀger sÄ. Miner röjs, ögonbryn höjs, med en fingerknÀpp har hela Paris bestÀmt fÄtt sig en byfÄne, en tokpacka.
Camille Claudel Àr en underbart generös film, sÀrskilt för att vara ett biografiskt drama, denna genre som likt den romantiska komedin besudlats av bruksvaror som fördummat och förslöat vÄra förvÀntningar. Den hÀr filmen kan vi andas i, genom den ta del av en vÀrld och övervÀga tematiken.
Den handlar, förstĂ„s, om sĂ„dana saker som genialitet och galenskap. Om hur Camille Claudels excentricitet troligen inte hade setts som en klinisk sjukdom hade hon varit man, och att hon dĂ„ fĂ„tt betydligt mer svĂ€ngrum bara i och med att hon var konstnĂ€r. Kan, bör, mĂ„ste inte handen som skapar bli som besatt? FĂ„ konstnĂ€rer, om de verkligen Ă€r konstnĂ€rer, Ă€r mĂ„ttfulla, socialt begĂ„vade, rimliga samhĂ€llsmedborgare. Men sĂ€rskilt i denna senviktorianska vĂ€rld tillĂ„ts ingen annan typ av mĂ€nniska â liksom orĂ€kneliga antalet kvinnor före och efter blir Camille inlĂ„st, bortglömd av tiden. Hennes bror, som en gĂ„ng var en rebell, har funnit gud och kan inte lĂ€ngre se henne i ögonen. Rodin lĂ€mnar inte sin hustru. Han förstĂ„r inte varför hon stĂ€ller krav pĂ„ honom, eftersom hon ju Ă€r kvinna.
Till skillnad frÄn amerikanska biopics sÄ kommer inte denna film med överförklarande brandtal eller retoriska ögonblick dÀr alla poÀnger uppenbarar sig som i en fyndig gÄta med aha-knorr. Detta Àr en film, snarare, dÀr vi betraktar det förflutna som spöken. Vi tar del av berÀttelsen medan den lÀggs ut för oss. Vi fÄr hela bilden, och har överblick. Vi kan betrakta det vi ser ur vilken synvinkel vi vill.
De flesta lÀr nog kÀnna att mÀnniskorna runt Claudel gör sig skyldiga. Deras brott Àr att inte se Camille, inte övervÀga henne. Vi ser dem begÄ detta brott, och genom filmens perspektiv kan vi se dem som avslöjade. I all praktisk mening blir Claudel galen, ja, men varför? Och vad innebÀr det? Filmen ger oss rÀtten att spekulera i vad som pÄgick i Claudels huvud, men den ger oss inte rÀtten att döma henne. Det enda hon gör sig skyldig till Àr att följa sitt hjÀrta.
FREDRIK FYHR
1988 FRANKRIKE 175 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Bruno Nuytten. S: Isabelle Adjani, Gérard Depardieu, Madeleine Robinson, Laurent Grévill, Philippe Clévenot, Katrine Boorman, Maxime Leroux, DaniÚle Lebrun, Jean-Pierre Sentier, Roger Planchon, Aurelle Doazan, Madeleine Marie, Alain Cuny, Gérard Beaume, Martin Berléand.