Det h√§r √§r den typ av film som √•r 1956 fick branschtidningen Variety att appl√•dera; filmen √§r ”solid underh√•llning” som b√∂r inneb√§ra ”high finance business all over”. Det var inte s√• mycket filmen man tyckte om som alla pengar den skulle tj√§na, d√•, och den h√§r tanketraditionen lever kvar idag. Variety, och hundra andra blaskor i samma stil, sl√•r sig f√∂r pannan √∂ver hur d√•lig business film √§r. Varenda dag kan man g√• in p√• IMDb:s nyhetssida och se marknadsrapporter och domedagsprofeter – √•h nej, den senaste MCU-filmen tj√§nade inte en kvackiljard, vilken flopp! Vi f√•r hoppas p√• att Michael Bay f√•r en ny hit! Jag menar, t√§nk om man rapporterade om klimatet p√• samma s√§tt?

Det som √•r 1956 var ”solid underh√•llning” √§r s√•klart inte detsamma √•r 2020. Snarare k√§nns¬†High Society, som originaltiteln lyder, som den typiska 50-talsdinosaurien; en otympligt stor burk full med konserverad gl√§dje som doftar plysch och malp√•sar. Trots att filmen i alla l√§gen bara √§r en fluffig bagatell kommer den med en ouvertyr, som om vi √§r inbjudna till Nobelmiddagen.

Till någon mån finns det fog för det, visserligen. Den som sett ett par filmer hajar till på den svenska titeln. Jo, High Society är en nyinspelning på George Cukors klassiska En skön historia från 1940. Det är den typiska nyinspelningen, så tillvida att ingen kommer ihåg den för den är inte alls lika bra, men det är också ett bevis på hur snabbt Hollywoods storfilmer ändå stelnade. Cukors film är ett raffig komedi som fortfarande bär på den uppkäftiga anden från Hollywood innan Hayeskoden. Nyinspelningen är mjäkig och harmlös, en stel maräng i jämförelse.

Liksom i originalfilmen är det hela i grunden en Broadwaykomedi där en societetskvinna ska gifta sig; problem uppstår eftersom hon faller för en skvallerjournalist, som är på plats för att infiltrera bröllopet och hitta snask. Samtidigt är hennes ännu förälskade ex-make på plats också, och hans bröllopspresent är den mängd ödmjukhet han mäktar känna.

Rollistan på båda filmer är, återigen, symptomatisk. I Cukors film var det Katharine Hepburn som skulle gifta sig. Nu är det Grace Kelly. I Cukors film var det James Stewart som var journalisten, nu är det Frank Sinatra. I Cukors film var det charmiga exet Cary Grant; här, Bing Crosby.

Det hela är naturligtvis också en musikal, signerad maestro Cole Porter, och filmen når en punkt när den praktiskt taget bara är tre-fyra sångnummer efter varandra. Inget är speciellt minnesvärt, även om Louis Armstrong är på plats för att jazza till det. Alla är efter Grace Kelly i filmen utom han, såklart, som bara har i uppgift att blåsa i sin trumpet och vara en glad, Shakesepariansk narr.

I en perfekt v√§rld hade filmen haft alla f√∂ruts√§ttningar f√∂r att fungera. Grace Kelly hade sj√§lv gift sig med sin √§rade prins, och detta var hennes sista roll innan hon f√∂rsvann upp i Monacos o√•tkomliga berg, och hon hade faktiskt haft ihop det med Crosby f√∂rut. Bingan sj√§lv stryker dock mest runt i filmen som om han inte riktigt vill s√§ga n√•got ol√§mpligt. Frank Sinatra √•ldrades fort – de flesta Rat Pack-filmerna fr√•n 60-talet √§r d√∂dligt sega, men h√§r har han fortfarande lite ratsch kvar i sig. Men √§ven han hugger aldrig riktigt tag i sina repliker och n√§r han tr√•nar efter Grace ser det mest ut som att han √§r r√§dd f√∂r att ta i henne. Om det √§r sant som ryktet s√§ger – att b√•da dessa herrar var ”fascinerade” av Kelly, och betraktade henne som n√•got slags heligt v√§sen – s√• m√•ste man s√§ga att det syns i filmen.

Mest liv har sk√•despelarna som inte har i uppgift att bry sig om henne – inte minst den evigt underskattade Celeste Holm som Sinatras journalistkompis; hon utstr√•lar lika delar elegans och drypande intelligens och hade man kunnat hoppa in i filmen s√• √§r det definitivt med henne man skulle vilja h√§nga. Inte kan man heller klaga p√• Louis Armstrong som s√•klart livar upp det de stunder han √§r med med; mest minnesv√§rt i numret ”Now You Has Jazz” d√§r Bing croonar om hur jazz g√•r till. Det √§r s√•klart den ultimata gentrifieringen av jazzen, tv√• √•r efter Bill Haley, och man k√§nner snarare ”d√§r dog jazzen!” √§n det motsatta, men √§nd√•. Filmen har en s√• matt och uddl√∂s k√§nsla att man f√•r vara glad f√∂r de stunder d√• man √•tminstone sitter och stampar takten.

P√• s√§tt och vis kommer filmen undan med saker man hade p√•pekat om den varit b√§ttre. Till exempel den 30 minuter l√•nga festsekvensen, d√§r den r√∂da tr√•den √§r att Grace blir full och g√∂r bort sig ihop med Frankie; hon hoppar ner i en pool och f√•r b√§ras hem av honom, medan hennes tillt√§nkta make (liksom i originalet en sur stropp, och verkligen figuren vi bryr oss minst om) blir f√∂rn√§rmad. Dagen efter f√∂rv√§ntas vi tycka det √§r lustigt att hon vaknar upp och inser att hon haft sex utan att minnas n√•got av det. Gentleman som han √§r informerar Sinatra oss om att ”inget h√§nde”. Men, ja. √Ąnd√•. S√•klart. Allt slutar lyckligt, s√• Louis f√•r le igen och bl√•sa i trumpeten en g√•ng till.

FREDRIK FYHR


High Society. 1956 USA 111 min. färg/35mm/1.85:1. R: Charles Walters. S: Grace Kelly, Bing Crosby, Frank Sinatra, Celeste Holm, John Lund, Louis Calhern, Sidney Blackmer, Louis Armstrong, Margalo Gillmore, Lydia Reed, Gordon Richards, Richard Garrick.