<- Del 3. När Let’s Make Love hade premiär, i augusti 1960, hade Marilyn Monroe knappt två år kvar att leva. Hösten detta år skulle hon ta sig igenom den ökända inspelningen av John Hustons De missanpassade, som inte bara blev hennes sista film utan filmen som enligt ryktesvägen tog död på Clark Gable också. Hon var […]
Herr Langes brott (1936) En av Renoirs mest framgångsrika filmer; gjord som propaganda åt socialistiska ”front populaire” som under en kort tid hade makten i Frankrike. Titelfiguren (Lefèvre) jobbar på tidningstryckeri men har huvudet i det blå och skriver helst cowboyböcker; när den muntert hjärtlöse ägaren (Berry) försvinner pånyttföds hela organisationen som kooperativ. Men pampen […]
Vissa filmer får man nog säga har handikapp. Cimarron har flera. Den mest avgörande kroniska sjukdomen den bär på är faktumet att berättelsen den berättar inte är värd att berätta. Eller om det låter hårt så har jag åtminstone aldrig känt ens förnimmelsen av en anledning. Kanske jag borde läsa boken – skriven av Edna […]
Mary Queen of Scots är en film som aldrig riktigt blir av, även om den då och då nästan verkar vara på väg att komma fram till en poäng. Varje gång det sker viker den dock undan i sista stund, som om den inte vågar göra sin röst hörd. I slutändan har den lagt fram […]
På IMDb:s berömda lista över de mest populära filmerna saknas ett par man skulle bomma på – Hajen, E.T., Magnolia, inte ens Avengers faktiskt – men Dom i Nürnberg innehar fortfarande en stabil placering (148 i skrivande stund). Det är glädjande, som det brukar uttryckas på ledarsidorna, men också överraskande. Det känns som den typiska […]
Jag har aldrig riktigt förstått tesen som säger att man inte kan skriva något förrän man har något att skriva om. Inte ens när författaren sades vara död, och postmodernismen var som mest fashionabel på 80-talet, verkade det som att någon egentligen trodde på det. Jag har alltid tagit för givet att författaren åtminstone levt […]
Jag ska erkänna att det bor en kulturkonservativ gubbe i mig som fnyser lite när någon dissar en klassiker. Fräckheten man tar sig (fräckheten, säger jag!) när man säger att Ingmar Bergman är tråkig, eller ser Citizen Kane (1941) och konstaterar att ”den var inget för mig”. Vafalls! Vad är det för värld vi lever i! Är […]
Det fanns en tid då Sergej Eisenstein var ett självklart namn för alla som var mer än bara lite intresserade av film. Länge ansågs det inte konstigt att analysera Ivan den förskräcklige, ruta för ruta, och spekulera i varför Eisenstein gjorde den som han gjorde, och vad man ska säga om dess många märkliga effekter. […]