Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Henrik V (1989)

Shakespeare i all Ă€ra, men “Henrik V” Ă€r inte mycket till berĂ€ttelse nĂ€r allt kommer omkring: Henrik Ă€r kung, han Ă€r arg pĂ„ fransmĂ€nnen, han tĂ„gar in i deras land, slaktar nĂ„gra tusen i totalt numerĂ€rt underlĂ€ge och rundar av det hela genom att lĂ€gra den franska prinsessan. Bara för att, liksom. Eller, som de sĂ€ger i Mel Brooks Robin Hood-parodi, ”it’s good to be king!”

PjÀsen Àr, mellan tummen och pekfingret, embryot till vÄr tids slaktparader i Rambostuk. Henrik har gud pÄ sin sida och Àr dÀrför oövervinnerlig och vi ska bara gilla spektaklet; paketet kommer fullÀndat med det romantiska tramset involverande Catherine (den franska prinsessan) och ett par tradiga comic reliefs. I mer allvarliga stunder handlar det mycket om spekulationer i blod, svett och tÄrar, allt det som gör en kung gudagiven sin kunglighet och folket per definition bundna till hans vilja, och tanken att man inte Àr nÄgonting utan sin nation.

Det sÀger sig sjÀlvt att det hÀr Àr lite krÄngliga saker att förhÄlla sig till, och man mÄste ju beundra Kenneth Branagh för att ta tjuren vid hornen. Hans Henrik V var, nÀr det begav sig, en inte sÄ liten affÀr. Det var hans lÄngfilmsdebut som regissör, och praktiskt taget som skÄdespelare, och han kom med löftet om NÄgot Stort. Branagh var, för ett ögonblick Ätminstone, den nya Olivier, den nye Wells! För nöjesjournalister var det bara att öppna skrivbordslÄdan och plocka upp narrativen om underbarnet som ska göra stordÄd.

Man trodde absolut att filmen, och Branagh, skulle lĂ€mna större intryck Ă€n de gjorde. IstĂ€llet blev Henrik V en typ av Citizen Kane för Branagh, punkten dĂ€r han bĂ„de började och peakade, och den enda gĂ„ng dĂ„ han riktigt stĂ„tt i rampljuset med nĂ„gon form av pondus och momentum. FĂ„ skulle fĂ„ för sig idag att ”han som gör alla Shakespearefilmer” en gĂ„ng i tiden var nĂ„got nĂ€stan coolt och spĂ€nnande.

I efterhand Àr det lÀttare att se att filmen bÀr pÄ bÄde de styrkor och svagheter som Branagh har som filmskapare. Det som sitter sitter som en smÀck och bristerna rör sig som krackeleringar i marmorn, som den diffade summan i en attraktiv men inte helt perfekt kalkylering.

SmĂ€cken handlar sĂ„klart om ton, stĂ€mning, atmosfĂ€r. Henrik V Ă€r en film helhjĂ€rtat engagerad av medeltida barbari och engelskt vĂ€der. LjussĂ€ttningen Ă€r dramatisk – i inomhusscener verkar det nĂ€stan som att tĂ€nda facklor Ă€r de enda ljuskĂ€llorna, och i utomhusscenerna ser det ut som att hela filmen spelats in klockan fem pĂ„ morgonen. Stridsscenerna Ă€r skickligt och ekonomiska pĂ„ ett briljant sĂ€tt, filmade i nĂ€rbilder och ellipser sĂ„ att vi aldrig fĂ„r en ordentlig översiktsbild men aldrig heller kommer ut ur striden. Patrick Doyles dramatiska musik blandar sig med bilderna, Branagh sjĂ€lv tar i för kung och fosterland. Detta Ă€r en film som man har kvar lite i kroppen efterĂ„t.

Inte nödvÀndigtvis pÄ ett alldeles angenÀmt sÀtt.

NĂ€r Roger Ebert recenserade filmen drog han en intressant historisk parallell som blivit nyaktuell pĂ„ ett ovĂ€ntat sĂ€tt. Det var kanske ingen slump, menade han, att den kom just nĂ€r britterna ”stĂ„r pĂ„ ostadiga ben pĂ„ det nya Europas strĂ€nder, med försiktiga tĂ„r doppade i den monetĂ€ra unionen”. Det skulle vara, dĂ„, i linje med Laurence Olivier, som gjorde sin version av pjĂ€sen 1944, nĂ€r det behövdes patriotiska upptĂ„g för att höja moralen. NĂ€r tider Ă€r osĂ€kra, grip mod
 och flagg!

Det gĂ„r dĂ€rför inte att se Branaghs Henrik V, ni vet, â€Ă„r 2019”, som om det vore nĂ„gon god gĂ€rning. Shakespeares pjĂ€s Ă€r redan sĂ„ djupt grundad i medeltida vĂ€rldsordningar att den bara gĂ„r att begripas med ett par akademiska modifikationer. Det lustiga Ă€r att Branaghs film kunde vara sĂ„ vedertaget patriotisk, sĂ„ nyligen som 1989. Jag vill tro att vi kommit nĂ„gonstans, men vi Ă€r ocksĂ„ bara ett stenkast ifrĂ„n den analoga vĂ€rlden och dess kulturella avstĂ„nd, dess segregerade verkligheter. Kanske det Ă€r i 2000-talet vi som mĂ€nniskor verkligen kommer klippa banden till medeltiden (eller rentav antiken?).

Dessa Ă€r spekulationer, sĂ„klart, och naturligtvis finns det folk idag som gĂ€rna skulle se Henrik V och bli helt pirrigia i brallan – sĂ€rskilt i den mentala staten Lillbrexitannien – men ju fĂ€rre politiska aspekter man drar in i det hela desto bĂ€ttre mĂ„r de flesta. Som sĂ„ ofta.

Branagh verkar till nĂ„gon mĂ„n medveten om svĂ„righeterna, varför han lĂ„ter ett par olika idĂ©er kortsluta varandra. Den mest iögonfallande detaljen Ă€r berĂ€ttaren, spelad av Derek Jacobi, som dĂ„ och dĂ„ avbryter filmen iklĂ€dd helt modern mundering, som om han Ă€r en David Attenborough pĂ„ slagfĂ€ltet. Jag Ă€r inte sĂ€ker, men jag kan förestĂ€lla mig att detta öppnade dörren till alla ”moderniserade” Shakespearefilmer vi fick dras med under 90-talet. HĂ€r har han en distanserande effekt, som om Branagh vill hitta ett sĂ€tt att poĂ€ngtera att det vi ser inte ska slĂ€pas in i en modern kontext alltför okritiskt (eller alls).

Det gÄr att diskutera hur lyckat greppet Àr, liksom det gÄr att diskutera hur vÀl han lyckas klÀmma in Falstaff (Robbie Coltrane) pÄ sitt hörn, eller Catherine för den delen, spelas av en fransktalande Emma Thompson i noga rÀknat tvÄ scener. Den första, dÀr hon försöker lÀra sig engelska, utspelar sig i ett rum drÀnkt till vitt av solsken, som om Branagh med flit försöker skapa en dissonans. NÀr hon öppnar sin dörr och ser sin far, den sure franske kungen, gÄ med sitt entourage i en dunkel korridor Àr det som om vi pÄ nÄgot sÀtt hamnat utanför filmen och nu tittar in i den igen.

Att filmen fungerar Ă€ndĂ„ Ă€r pĂ„ sĂ€tt och vis fusk – hade det inte varit för att den leker med just den hĂ€r pjĂ€sen sĂ„ hade ojĂ€mnheterna bara varit obefogade och besynnerliga. Nu fungerar det hela som en slags lekstuga som, ihop med alla effektivt bombastiska kvalitĂ©er, gör filmen vĂ€rdig och spĂ€nnande, om Ă€n lite ytlig i kĂ€rnan.

Problemet Ă€r ju att Branagh, liksom alla, mĂ„ste hitta sĂ€tt att förhĂ„lla sig till den hĂ€r pjĂ€sen. Eftersom den pĂ„ ett fundamentalt plan tillhör en annan tid kan man inte bara blint gestalta den. Kanske Ă€r det dĂ€rför jag sjĂ€lv tycker om ”Henrik V” minst av alla Shakespeares stora verk. PjĂ€sen fungerar kanske bĂ€st som en medeltida myt som hjĂ€lper oss förstĂ„ varför vi Ă€n idag tycks ha ett omĂ„ttligt begĂ€r efter att se oövervinnerliga hjĂ€ltar klĂ€ sig för strid och ge sig in i blodiga bataljer
 men dĂ„ antar jag att jag helt enkelt föredrar Rambo. Kanske för att amerikanskt flaggvifteri fortfarande fungerar som ett skĂ€mt för en europĂ©, medan jag inte tycker vi i onödan ska romantisera engelska kungars barbariska upptĂ„g för hundratals Ă„r sedan.

FREDRIK FYHR


Henry V. 1989 STORBRITANNIEN 137 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Kenneth Branagh. S: Kenneth Branagh, Brian Blessed, Derek Jacobi, Ian Holm, Emma Thompson, Richard Briers, Christian Bale, Robbie Coltrane, Judi Dench, Richard Easton, Geoffrey Hutchings, Charles Kay, Alec McCowen, Geraldine McEwan, Michael Maloney, Paul Scofield, John Sessions, Robert Stephens, Daniel Webb, Michael Williams, Jimmy Yuill.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *