💿 Henrik V (1989)

Shakespeare i all ära, men “Henrik V” är inte mycket till berättelse när allt kommer omkring: Henrik är kung, han är arg på fransmännen, han tågar in i deras land, slaktar några tusen i totalt numerärt underläge och rundar av det hela genom att lägra den franska prinsessan. Bara för att, liksom. Eller, som de säger i Mel Brooks Robin Hood-parodi, ”it’s good to be king!”

Pjäsen är, mellan tummen och pekfingret, embryot till vår tids slaktparader i Rambostuk. Henrik har gud på sin sida och är därför oövervinnerlig och vi ska bara gilla spektaklet; paketet kommer fulländat med det romantiska tramset involverande Catherine (den franska prinsessan) och ett par tradiga comic reliefs. I mer allvarliga stunder handlar det mycket om spekulationer i blod, svett och tårar, allt det som gör en kung gudagiven sin kunglighet och folket per definition bundna till hans vilja, och tanken att man inte är någonting utan sin nation.

Det säger sig självt att det här är lite krångliga saker att förhålla sig till, och man måste ju beundra Kenneth Branagh för att ta tjuren vid hornen. Hans Henrik V var, när det begav sig, en inte så liten affär. Det var hans långfilmsdebut som regissör, och praktiskt taget som skådespelare, och han kom med löftet om Något Stort. Branagh var, för ett ögonblick åtminstone, den nya Olivier, den nye Wells! För nöjesjournalister var det bara att öppna skrivbordslådan och plocka upp narrativen om underbarnet som ska göra stordåd.

Man trodde absolut att filmen, och Branagh, skulle lämna större intryck än de gjorde. Istället blev Henrik V en typ av Citizen Kane för Branagh, punkten där han både började och peakade, och den enda gång då han riktigt stått i rampljuset med någon form av pondus och momentum. Få skulle få för sig idag att ”han som gör alla Shakespearefilmer” en gång i tiden var något nästan coolt och spännande.

I efterhand är det lättare att se att filmen bär på både de styrkor och svagheter som Branagh har som filmskapare. Det som sitter sitter som en smäck och bristerna rör sig som krackeleringar i marmorn, som den diffade summan i en attraktiv men inte helt perfekt kalkylering.

Smäcken handlar såklart om ton, stämning, atmosfär. Henrik V är en film helhjärtat engagerad av medeltida barbari och engelskt väder. Ljussättningen är dramatisk – i inomhusscener verkar det nästan som att tända facklor är de enda ljuskällorna, och i utomhusscenerna ser det ut som att hela filmen spelats in klockan fem på morgonen. Stridsscenerna är skickligt och ekonomiska på ett briljant sätt, filmade i närbilder och ellipser så att vi aldrig får en ordentlig översiktsbild men aldrig heller kommer ut ur striden. Patrick Doyles dramatiska musik blandar sig med bilderna, Branagh själv tar i för kung och fosterland. Detta är en film som man har kvar lite i kroppen efteråt.

Inte nödvändigtvis på ett alldeles angenämt sätt.

När Roger Ebert recenserade filmen drog han en intressant historisk parallell som blivit nyaktuell på ett oväntat sätt. Det var kanske ingen slump, menade han, att den kom just när britterna ”står på ostadiga ben på det nya Europas stränder, med försiktiga tår doppade i den monetära unionen”. Det skulle vara, då, i linje med Laurence Olivier, som gjorde sin version av pjäsen 1944, när det behövdes patriotiska upptåg för att höja moralen. När tider är osäkra, grip mod… och flagg!

Det går därför inte att se Branaghs Henrik V, ni vet, ”år 2019”, som om det vore någon god gärning. Shakespeares pjäs är redan så djupt grundad i medeltida världsordningar att den bara går att begripas med ett par akademiska modifikationer. Det lustiga är att Branaghs film kunde vara så vedertaget patriotisk, så nyligen som 1989. Jag vill tro att vi kommit någonstans, men vi är också bara ett stenkast ifrån den analoga världen och dess kulturella avstånd, dess segregerade verkligheter. Kanske det är i 2000-talet vi som människor verkligen kommer klippa banden till medeltiden (eller rentav antiken?).

Dessa är spekulationer, såklart, och naturligtvis finns det folk idag som gärna skulle se Henrik V och bli helt pirrigia i brallan – särskilt i den mentala staten Lillbrexitannien – men ju färre politiska aspekter man drar in i det hela desto bättre mår de flesta. Som så ofta.

Branagh verkar till någon mån medveten om svårigheterna, varför han låter ett par olika idéer kortsluta varandra. Den mest iögonfallande detaljen är berättaren, spelad av Derek Jacobi, som då och då avbryter filmen iklädd helt modern mundering, som om han är en David Attenborough på slagfältet. Jag är inte säker, men jag kan föreställa mig att detta öppnade dörren till alla ”moderniserade” Shakespearefilmer vi fick dras med under 90-talet. Här har han en distanserande effekt, som om Branagh vill hitta ett sätt att poängtera att det vi ser inte ska släpas in i en modern kontext alltför okritiskt (eller alls).

Det går att diskutera hur lyckat greppet är, liksom det går att diskutera hur väl han lyckas klämma in Falstaff (Robbie Coltrane) på sitt hörn, eller Catherine för den delen, spelas av en fransktalande Emma Thompson i noga räknat två scener. Den första, där hon försöker lära sig engelska, utspelar sig i ett rum dränkt till vitt av solsken, som om Branagh med flit försöker skapa en dissonans. När hon öppnar sin dörr och ser sin far, den sure franske kungen, gå med sitt entourage i en dunkel korridor är det som om vi på något sätt hamnat utanför filmen och nu tittar in i den igen.

Att filmen fungerar ändå är på sätt och vis fusk – hade det inte varit för att den leker med just den här pjäsen så hade ojämnheterna bara varit obefogade och besynnerliga. Nu fungerar det hela som en slags lekstuga som, ihop med alla effektivt bombastiska kvalitéer, gör filmen värdig och spännande, om än lite ytlig i kärnan.

Problemet är ju att Branagh, liksom alla, måste hitta sätt att förhålla sig till den här pjäsen. Eftersom den på ett fundamentalt plan tillhör en annan tid kan man inte bara blint gestalta den. Kanske är det därför jag själv tycker om ”Henrik V” minst av alla Shakespeares stora verk. Pjäsen fungerar kanske bäst som en medeltida myt som hjälper oss förstå varför vi än idag tycks ha ett omåttligt begär efter att se oövervinnerliga hjältar klä sig för strid och ge sig in i blodiga bataljer… men då antar jag att jag helt enkelt föredrar Rambo. Kanske för att amerikanskt flaggvifteri fortfarande fungerar som ett skämt för en europé, medan jag inte tycker vi i onödan ska romantisera engelska kungars barbariska upptåg för hundratals år sedan.

FREDRIK FYHR

---

Henry V. 1989 STORBRITANNIEN 137 min. färg/35mm/1.85:1. R: Kenneth Branagh. S: Kenneth Branagh, Brian Blessed, Derek Jacobi, Ian Holm, Emma Thompson, Richard Briers, Christian Bale, Robbie Coltrane, Judi Dench, Richard Easton, Geoffrey Hutchings, Charles Kay, Alec McCowen, Geraldine McEwan, Michael Maloney, Paul Scofield, John Sessions, Robert Stephens, Daniel Webb, Michael Williams, Jimmy Yuill.