SÄ han bestÀmmer sig för Claires knÀ. Han kan inte vara förÀlskad i Claire sjÀlv, för hon Àr bara barnet, och han sjÀlv Àr pÄ vÀg att gifta sig. Sommaren prunkar. Tiden gÄr sin stilla gilla gÄng. Claire spelar badminton. Han ser henne frÄn sin solstol. Tidigare har han sett henne pÄ en stege, intill ett ÀppeltrÀd, dÀr hon stÄtt och plockat med en korg. DÀr sÄg han, och vi sÄg att han sÄg, Claires knÀ. Det fÄr bli hennes knÀ han ÄtrÄr.
SĂ„. âVarför heter filmen Claires knĂ€?â frĂ„gade man Eric Rohmer nĂ€r det begav sig. âFör att filmen slutar med att mannen rör vid Claires knĂ€â svarade han. Hon grĂ„ter vid tillfĂ€llet, Ă€ven om det inte hör till saken. Hon Ă€r likgiltig inför hans beröring.
Men vi gÄr hÀndelserna i förvÀg.
Och i efterhand Ă€r de inte alldeles lĂ€tta att sĂ€tta fingret pĂ„. Filmen gjordes i en tid som var lĂ„ngt mer naiv Ă€n vĂ„r, men den var ocksĂ„ lĂ„ngt mer intelligent. En vuxen man bör inte vara attraherad av mycket unga kvinnor, sĂ€ger filmen Ă„ ena sidan, men att han kommer att vara det Ă€r Ă„ andra sidan oundvikligt. Ska vi nu leva i tvĂ„samhet mĂ„ste vi ju hitta ett sĂ€tt att organisera vĂ„ra begĂ€r, dirigera om lusten. VĂ„r tids filmer spelar ogĂ€rna med sĂ„ öppna kort, vill jag mena. De vill visa att de âhĂ€nger medâ i vad som Ă€r âviktiga frĂ„gorâ men de vill inte fĂ„ skit under naglarna genom att hypotisera, göra det till riktigt. En regissör som knĂ€cker Ă€gg för sin omelett mĂ„ste ju stĂ„ till svars, och i vĂ„r tid vill alla komma undan ansvaret som kommer med att föda originella tankar, stĂ„ för personliga Ă„sikter, vara redo att bli ifrĂ„gasatt ocksĂ„ av ens lierade, bita den hand som hĂ„ller en i den hĂ€r fina ringen vi verkar stĂ„ i⊠med kallsvettiga hĂ€nder.
Idag hade alltsĂ„ en film som Claires knĂ€ blivit helt uppĂ„t vĂ€ggarna kritiserad, troligen redan pĂ„ förhand, och den hade blivit det helt i onödan, för att den gör det en bra film ska göra â den inte bara kommenterar fenomen, utan vĂ€nder pĂ„ perspektiven, petar pĂ„ tabun, gör oss obekvĂ€ma, tvingar oss att övervĂ€ga, omvĂ€rdera, inse vĂ„ra egna svagheter och pĂ„ riktigt (inte bara âtypâ) möta vĂ„ra rĂ€dslor.
ĂndĂ„ Ă€r det verkligen att förminska filmen att börja i den hĂ€r förutsĂ€gbara Ă€nden. Det storartade med filmen Ă€r inte att den Ă€r rebellisk eller oerhört in your face, som nĂ„got slags chict moraliskt barbari, för det Ă€r den inte alls. Inte i nĂ„got avseende Ă€r det hĂ€r en brutal eller omoralisk film. Den Ă€r tvĂ€rtom taktil, finkĂ€nslig, drömsk.
Ta bara inramningen, lite tillgjord och forcerad pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet som gör att alla sĂ„dana hĂ€r filmer blir inte-helt-pĂ„-riktigt. Mannen, som heter Jerome, Ă€r âi filmenâ, som om han lever i bilden lite mer Ă€n han Ă€r i nĂ„gon slags verklig mĂ€nniska i nĂ„gon slags uppriktigt menad verklighet. NĂ€r filmen börjar Ă€r han dĂ€r han Ă€r, vart det nu egentligen Ă€r, som pĂ„ genomresa i ett litterĂ€rt ingenmansland, dĂ€r sĂ„ mĂ„nga europeiska arthousefilmer frĂ„n den hĂ€r eran Ă€lskar att utspela sig i. Tydligen bor han till vardags i Sverige, för att han âgillar vĂ€dretâ. ĂndĂ„ trĂ€ffar vi honom i en roddbĂ„t pĂ„ glid under den dĂ€r bron i Paris dĂ€r de har alla hĂ€nglĂ„sen. DĂ€r trĂ€ffar han Aurora, en kvinna som han en gĂ„ng hade ett förflutet med. Nu har hon nĂ„gon slags lek hon vill leka med honom. PĂ„ tal om ingenting har Jerome bjudit in sig sjĂ€lv ut pĂ„ landet. DĂ€r Aurora bor, typ. Som sagt, dessa karaktĂ€rer Ă€r sĂ„dĂ€r outgrundliga fria fĂ„glar som verkar existera dĂ€r de befinner sig, utan att riktigt âboâ eller âlevaâ, i konventionell mening, nĂ„gonstans.
Men, hursomhelst, dagarna gĂ„r. Jerome ska gifta sig nĂ€r han Ă„tervĂ€nder hem och hans vĂ€ninnas lek har nĂ„got med det hĂ€r att göra. PĂ„ orten de bor finns tvĂ„ flickor â Aurora avslöjar att den ena, Laura, Ă€r förĂ€lskad i honom. Han inte i henne â Ă€ven bortsett frĂ„n faktumet att hon bara Ă€r ett barn anar vi att han dras till henne av mestadels platoniska orsaker. ĂndĂ„ accepterar han experimentet, vad det nu gĂ„r ut pĂ„, att nĂ€rma sig henne â som för att se om han kan lĂ„ta bli, kanske, eller vem vet.
Andra bullar Àr det dock med Claire, Lauras halvsyster. Claire Àr ljus och vÀlbyggd dÀr Laura Àr spinkig och pojklik. Claire rör sig slött frÄn en punkt till en annan utan att verka speciellt intresserad av nÄgot sÀrskilt. Jerome kan inte förneka att han Àr oerhört attraherad av henne. Bortsett frÄn Lolita-nerven, som vi pÄ nÄgot franskt sÀtt mÄste utgÄ frÄn helt enkelt Àr dÀr frÄn början, Àr hon den typ av kvinna som han alltid vill nÀrma sig men inte kan. Claire har förmodligen inga svÄra, djupa tankar att vare sig komma med eller lyssna pÄ. Hon Àr den typ av till synes helt normala person man mÄste prata om med vÀdret med. Hennes pojkvÀn Àr en barbröstad yngling som kör moped och inte tar nÄn skit. Kanske Àr det just denna otillgjorda enkelhet, hennes sjÀlvklart extroverta personlighet, som gör att han dras till henne sÄ. Kanske han suktar den stöt i bröstet som orsakar den dÀr tunghÀftan. Kanske han drivs av en lÀngtan att tÀppa till sin egen trut. Kanske hon krasst taget bara kan tilltala honom av en enda anledning, och kanske det definitiva i sakens natur Àr vad som gör henne oemotstÄndlig.
Det visar sig att Jerome kan nöja sig med hennes knÀ. Alla förlösningar Àr okej, antar jag. Men detta Àr fortfarande ingen punchline pÄ nÄgon slags filosofisk komedi. Ju mer man förklarar vad som hÀnder i en film av Rohmer desto mer av poÀngen tycks gÄ förlorad.
Det bĂ€sta sĂ€ttet att förklara det pĂ„ Ă€r att sĂ€ga att filmen, i nĂ„gon konkret mening, Ă€r enkel, för att inte sĂ€ga direkt platt: Det du ser i den Ă€r vad du fĂ„r. Rohmer berĂ€ttar i tablĂ„er, raka scener mestadels fotade i helbilder och enstaka nĂ€rbilder för dialoger, inte alls olikt vĂ„r tids arthouse-kinematik, Haneke, Lanthimos, Ruben Ăstlund, och sĂ„ vidare. Faktiskt ganska exakt. Scener presenteras till oss med datum, som rubriker ur en dagbok, men vissa dagar blir bara nĂ„gon minut lĂ„ng. NĂ€r Rohmer klipper frĂ„n en scen till en annan sĂ„ Ă€r det alltid frĂ„n en hĂ€ndelse till en annan, i det hĂ€r fallet frĂ„n en hel dag till en annan. Det kan vara den vackra utsikten av ett berg frĂ„n en motorbĂ„t. Klipp, dagen dĂ€rpĂ„. En scen vid bryggan. En dialog. Klipp, nĂ€sta dag. Det Ă€r absolut inte det amerikanerna döpte till kontinuitetsklippning, detta som fransmĂ€nnen skydde sĂ„, Ă€ven om vi onekligen tar oss fram ett steg i taget. Vi hoppar bara över vĂ€ldigt mycket, ibland för lite.
Till skillnad frĂ„n de moderna marodörerna, som nöjer sig med att anvĂ€nda den raka stilen till att attackera publiken med feel bad-vibrationer och en slags fetischering av verkligheten eller den sĂ„ kallade realismen (alltid sliriga begrepp att anvĂ€nda i film Ă€ndĂ„), har Rohmers estetik flera effekter samtidigt. NĂ„gonstans frĂ„gar han oss vad som Ă€r viktigt att ha med i en berĂ€ttelse överhuvudtaget â sovrandet Ă€r en del av hela filmens poĂ€ng. Vissa av scenerna, eller vinjetterna kanske man ska kalla dem, Ă€r korta nog att visa sina poĂ€nger pĂ„ uppenbara sĂ€tt. Andra slingrar sig fram, och det finns en överhĂ€ngande kĂ€nsla av att de starkaste kĂ€nslorna som Jerome har (till exempel de för Claire) kommer i korta scener, liksom som i stötar ur vardagen. Hans ambivalenta uppvaktning av Laura i början av filmen, dĂ€r han försöker komma underfund med att han inte Ă€r intresserad av henne, Ă€r dĂ€remot lĂ„nga och tĂ€mligen utdragna, som en trevlig och harmonisk, om Ă€n inte direkt upphetsande, söndagseftermiddag.
Det Àr förstÄs i tomrummet mellan alla dessa elipser och brottstycken som filmens kontext (eller, om man vill, mening) stiger som en spöklik nÀrvaro i frÄnvaron. Vi fÄr inte se hela berÀttelsen, kanske för att nÀstan ingenting hÀnder i den. Jerome försöker filmen igenom att inte göra nÄgot. Det Àr istÀllet pÄ insidan, i tankarnas och kÀnslornas vÀrld, som filmen utspelar sig. Klippningen ger oss meningen att leta efter, dÄ, i det som pÄ ytan inte har en form.
Claires knÀ lÀmnar efter sig en mÀrklig kÀnsla av att nÄgot vÀldigt stort kommit frÄn nÄgot vÀldigt litet. Kanske eftersom filmen tilltalar vÄr subjektivitet, det vi tÀnker och kÀnner nÀr vi Àr hÀr, dÀr vi Àr, inlÄsta i vÄra egna huvuden, med vÄra ögon som tittar ut ur det. Inga ord kan riktigt beskriva eller definiera vÄra tankar och kÀnslor, sÄ upplevelsen av att bara vara vid liv, att se, sukta, Àngslas, avstÄ, pejla in, övervÀga⊠den kÀnslan framstÄr som sÄ outgrundlig, medan orden lÄter sÄ enkla, dumt konkreta, som en studsboll som obevekligt studsar ner för en trappa; Claires knÀ, till exempel.
FREDRIK FYHR
PS.
Trots att ord inte kan göra kĂ€nslor rĂ€ttvisa pratas det vĂ€ldigt mycket i den hĂ€r filmen â huvudpersonen vĂ€nder ut och in pĂ„ det mesta han tĂ€nker och kĂ€nner och gĂ„r igenom, och vi fĂ„r filmen serverad pĂ„ ett silverfat. Detta Ă€r tveklöst filmens svagaste sida och tycks hĂ€rröra frĂ„n den franska traditionen att hela tiden gĂ„ tillbaka till litteraturen, ett behov av att alltid filosofera och diskutera och förklara i ord, med den korrekta grammatiken, snarare Ă€n att i en film förlita sig pĂ„ bilderna. Det faller sig som en naturlig del av hur filmen Ă€r gjord, sĂ„ det skadar den inte, men det hindrar den samtidigt frĂ„n att bli Ă€nnu bĂ€ttre.