Kategori: 70-tal
-
💿 Skyskrapan brinner (1974)
Skyskrapan brinner har blivit känd som den största och mest klassiska av alla katastroffilmer från 70-talet. Vissa tror nog att den bildade skola för resten av dem, men i själva verket var den rätt sent ute och det är mer rimligt att säga att den gav trenden en peak, kanske satte ett sista skåp där […]
-
💿 Iskalla nerver (1970)
”Folk måste fråga dig om Charles Bronson hela tiden.” Så sa en amerikansk metrojournalist, på allvar, till Liv Ullmann (källa). ”Ingen” svarade hon. ”Ingen har någonsin, fram tills nu, frågat mig om Charles Bronson. Jag tror ingen känner till den filmen.” Indeed! Det här är inte fråga om en aktris med renommé som vill sopa […]
-
📼 Gates of Heaven (1978)
Gates of Heaven (1978) Errol Morris genombrottsfilm, numera en klassiker i dokumentärgenren. Morris gör nedslag i ett par djurkyrkogårdar – en som det går dåligt för och en som det går bra för – samt de figurer som valt att ge sina husdjur en sista vila. Entreprenörerna bakom den lukrativa kyrkogården pratar som självhjälpsgurus medan […]
-
📼 Jag är bäst (1978)
Jag är bäst (1978) 1978 såg en hel del ”oroliga” komedier; berättelser om olika typer av tragiska människor i filmer som på olika sätt handlade om dödlighet och försummelse (från dekadensen i Deltagänget till den rent dödsromantiska Himlen kan vänta via en självmordskomedi som Slutet). Carl Reiners doldis The One and Only kan räknas till […]
-
💿 Schakalen (1973)
Vi lever i verklighetens tidevarv. Vi har inget till övers för vår egen eller andras fantasi. Saker ska vara på riktigt och ingenting ska behöva tolkas för mycket. Den enda eran i modern tid jag kommer att tänka på att jämföra med är 1970-talet, då underhållning såg ut som Schakalen. Det som förundrar mig är […]
-
💿 Maffian ger order (1972)
Man kan leta sig gul och blå efter en kitschig gammal b-film från 70-talet; just precis sådär funky och cool som man alltid får för sig att de ska vara om man blivit hänförd av Quentin Tarantino. Den krassa verkligheten är dock att gamla grindhousefilmer för det mesta är tröga och töntiga; kännetecknet för såväl […]
-
💿 Midnight Express (1978)
”Have you ever been to a Turkish prison?” Jag fattade aldrig den referensen i Titta vi flyger (1980) förrän nu. Den refererar såklart till Midnight Express, som då var en uppmärksammad och omtalad film; Oscarsnominerad för bästa film såväl som till Guldpalmen. Länge var detta en sådan där halvklassiker som alla sett, fram tills någon gång, för något […]
-
💿 Capone (1975)
“Jag tyckte att det var roligt att arbeta på Capone” minns Sylvester Stallone. ”Det var som en ostig, efterbliven, inavlad kusin till Gudfadern.” Ja, det är ju också ett sätt att uttrycka det på. Stallone, som hade en biroll i filmen, var på väg mot sitt break. Det skulle ske bara året därpå med Rocky, […]
-
💿 Koma (1978)
Michael Crichton var kungen av nästan. Hans idéer var nästan briljanta, hans böcker nästan lysande. Som glorifierad kitschförfattare var han nästan i samma upp- och nedvända panteon som Stephen King eller John Grisham. Som filmskapare var han också, kan ni tänka er, nästan en auteur. Jag gissar att Koma är den bästa film han regisserade. Det är […]
-
💿 Drunken Master (1978)
Det är lätt att underskatta en film om en lantlig jönspelle som blir en superkrigare med hjälp av en alkoholiserad gubbe och hans åtta fyllegudar. Särskilt om man har i åtanke den gamla devisen ”först som tragedi, sedan som fars”. Kung fu-filmen, som den är mest känd, existerade praktiskt taget bara på 1970-talet – om […]