Kategori: musik
-
Hank Williams – Moanin’ the Blues (1952)
Med ”moana” menar Hank kväka, eller något liknande. Moanin’ the Blues är verkligen vad de medelålders kidsen kallar top shelf, missförstå mig rätt, men det går att göra sig lustig över denna varierade samling hjärtesorgsklassiker, punkterade av Hanks knastriga ylande, hulkande, joddlande (jo) och kvackande. Varje låt sitter där den ska! Allt som saknas är en cover…
-
Anni-Frid Lyngstad – Frida (1971)
Anni-Frid Lyngstad debuterade i Hylands Hörna 1967 men det dröjde av någon anledning ett par år innan debutalbumet blev klart; en tilltänkt ”vuxen” balladskiva, dammfritt producerad av Benny Andersson och Bengt Palmers, där Lyngstad framför diverse covers med ”nattjazzigt” röstläge. Inledande Tre kvart från nu och Jag blir galen när jag tänker på dej är…
-
Amanda Bergman – embraced for a second as we die (2026)
Jag läser texterna först och blir nästan lite rädd. Fragmentariska, spretiga rader om alltings ändlighet – glädjen som ska ta slut, livet som ska ta slut, allt som ska ta slut. Blodiga stränder, folkmord och ens älskade bebisar, som också kommer växa upp, också dö. Lyriken föreslår ett postpunksound någonstans mellan Echo & the Bunnymen…
-
Jerry Goldsmith – Black Patch (1957)
Jerry Goldsmiths första långfilmssoundtrack är en märkbart stark entré som visar att Goldsmith, olikt de flesta andra i samma liga, inte bara hade sin stil klar utan även hela registret – de svepande, romantiska ledmotiven andas klassisk, episk westernromantik angränsandes till Max Steiner, men musiken är konstant modern, sitter aldrig helt stilla, blandar hela tiden…
-
Hank Williams – Hank Williams Sings (1951)
Tillsammans med Moanin’ the Blues är Hank Williams Sings det enda album som Hank Williams släppte under sin livstid; en enkel samling låtar som har åldrats på ett spöklikt sätt. Att spisa denna platta är lite grann som att låta strömmen gå och bjuda in spöken i farstun. Det är inte någon Greatest Hits-parad i…
-
Anders F. Rönnblom – Din barndom skall aldrig dö (1971)
Rönnbloms första skiva är en ljuvlig grogrund av flera tongångar och lägen. Mest uppenbart kommer trubaduren trippandes på det avverkade 60-talets drömmar och visioner om en bättre värld, men redan här finns det något i språket som stretar emot och vägrar låta kärleken bli naiv. Stundtals gör Rönnblom progg bättre än proggarna (Kommer du med?),…
-
The Just Joans – Romantic Visions of Scotland (2026)
Jag slog på det här albumet en förmiddag och min treåring började omedelbart dansa i köket och menade bestämt att nu var det fest. Kanske har vi britpop i blodet. Musiken i fråga kommer från Skottland och den låter som dansande asfalt under gående arbetarfötter. Varje låt skulle kunna sjungas av någon direkt efter att…
-
Musikjournalistik (igen) och Oasis 2025
Jag har inte sett mig så noga omkring, men det verkar som att det bara är två svenska tidningar som kostat på sig att skicka folk till Cardiff för att recensera Oasis första återföreningsgig. Detta leder mig till att börja spekulera för mig själv om vad en ”hype” egentligen är. Samt, som så ofta, hur…
-
Alice Babs & Ulrik Neumann – When the Children Are Asleep (1958)
Finsmakare brukar i allmänhet – och orättfärdigt – negligera allt som Alice Babs gjorde utanför jazzen. Nog för att man kan hitta gott om habila inspelningar av banala melodier på 50- och 60-talet men även inom populärmusiken var hon något av en pionjär. Flera av samlingarna från det sena 50-talet fungerar i princip som en…
-
Des Demonas – Apocalyptic Boom! Boom! (2024)
Des Demonas första självbetitlade skiva från 2017 kom lite grann som ett alarm som signalerade ett sjukdomstillstånd. Förutom den kaotiskt ekletiska musiken i sig – gapig, funkig, distad noise-new wave-punk med protesttexter i Iggy Pop-stil dränkt i spattig 60-talspsykedelia – var det rätt svårt att inte tolka skivan som en stor skylt som påminde en…
