Kategori: musik
-
Hoola Bandoola Band – På väg (1973)
Tanken var väl aldrig att Hoola Bandoola skulle vara det naivistiskt politiska rock-kollektivet där 60-talet levde kvar utan snarare, bäst belyst här i tredje skivan, ett klart och koncist plakatpolitiskt band med ett rakt, retoriskt och renodlat uttryck i alla håll och kanter. Mer koncist blev det aldrig än här, med sånger som Hugget som…
-
Paul Simon – Graceland (1986)
Graceland borde ha blivit en liten skiva, en säregen outsider, ett intressant sidospår från en artist som varken hade i Memphis eller Sydafrika att göra. Istället satte Paul Simon fingret på en vit dröm om Afrika som exploderade som olja, sålde som smör och som än i dag påstås vara genialisk. Som en sann babyboomer…
-
Nabou – Indigo (2026)
Det finns något resonerande i den belgiske trombonisten Nabou Claerhouts musik. Trombonens röst, och jag vill mena (till den mån jag kan göra mig begriplig här) att trombonen är det blåsinstrument som har mest röst, sitter hos Claerhout som en nära vän sitter i en fåtölj i ett vardagsrum. I Indigo – Claerhouts tredje album…
-
Ennio Morricone – La voglia matta (1962)
Trevlig och väldigt generös tidig exotica från Morricone som grundar sig i ett ledmotiv i tidstypisk rockabillyjazzstil men lätt och ledigt grenar av sig till twistvänliga surfrockinslag och poolvänlig, sopranackompanjerad bossanova som med ett och annat sällsamt tingel-tangel viskar om framtida giallospår. I spår som Miraggio Africano och I nuovi Giovani kan man också höra…
-
Elvis Presley – Elvis (1956)
Elvis andra LP är inte lika ikonisk som den första (Elvis Presley), men för ”kungens” artisteri är det den viktigaste av de två – mer samlad, självsäker och samspelt, med både kraft och en sorts elegant lättja. Elvis är verkligen ett sublimt rockabillyalbum. Låtarna inkluderar jukebox-grejer som Elvis kunde utantill vid det här laget och…
-
Hoola Bandoola Band – Vem kan man lita på? (1972)
Hoola Bandoolas andra LP sålde som smör och satte förmodligen fingret på mångas känslor av intensiv kognitiv dissonans i en alltmer svajig politisk kultur – det finns ett tåg att hinna med, tydligen, och man vill likt Herkules veta skillnad mellan rätt och fel. Ångest och projiceringar anas under den rakrockiga ytan och skivan är…
-
Fabiano do Nascimento – Cavejaz (2025)
Cavejaz är en av förra årets skivor i min bok, och det är bara den första av två som Fabiano do Nascimento släppte på några månader (uppföljaren, Vila, kom i februari i år). Denne brasilianske jazzgitarrist har släppt femton album sedan 2015 och verkar vid det här laget ha byggt ett hus, kanske en liten…
-
Ennio Morricone – Il Federale (1961)
Det första soundtracket krediterat till Morricone, då 32 år. En italiensk krigskomedi som mestadels låter som skicklig men förutsägbar militäristisk muzak, med ett par undantag – dels den geniala utdragna c-tonen som ofta hörs mellan varven, vilket hela tiden påminner om ett underliggande mörker (ofta genom ren dissonans) och även spåret som gör en patsisch…
-
Elvis Presley – Elvis Presley (1956)
Den här samlingen, med material från tre ganska olika sessioner, är förmodligen den största milstolpen i albumhistorien. Det blev det första rock’n’roll-albumet som bombade listorna, efter Elvis höftsvängande Ed Sullivan-framträdande. Album betraktades inte nödvändigtvis som enhetliga konstverk, men det betyder inte att skivan bara är värd att beundra på grund av yttre omständigheter – albumet…
-
Pugh Rogefeldt – Ja dä ä dä! (1969)
Det är svårt att tänka sig en bättre svensk skiva än Pugh Rogefeldts Ja dä ä dä. Dess historiska kontext, som den inflytelserika “första rockplattan på svenska”, är irrelevant skräpdata i jämförelse med tidlösheten som själva musiken fortfarande frambringar. När jag första gången hörde den var den redan 35 år gammal och jag kunde inte…
