Kategori: musik
-
Björn Afzelius – Vem är det som är rädd? (1974)
Afzelius första (och bästa) soloskiva, gjord i ett sabbatsår för Hoola Bandoola Band formligen kör över hela gruppen med en samling sånger som är lika textmässigt utvecklade som de är musikaliskt dramatiska. Klassiska Bläckfisken har en nästan cinematisk kraft, otypisk för den här typen av proggmusik överhuvudtaget, och Afzelius antikapitalistiska tankestoff klär sig genomgående i…
-
Spice Girls – Spice (1996)
Spice Girls representerar ögat av 90-talets storm, den fragila stunden då våra föreställningar om zeitgeist känns som allra tydligast. Ett årtionde börjar trevande, diffust, inte riktigt i mål. Mot slutet har det sedan länge blivit för mycket av alltihop. Det är någonstans däremellan som det definieras, ofta för att i nästa sekund gå helt överstyr.…
-
Joel Ross – Gospel Music (2026)
Med Gospel Music har vibrafonisten Joel Ross hittat ett sätt att få religiös musik att verka fjäderlätt och anspråkslös, och det är en atmosfär han (kanske förståeligt nog) aldrig släpper taget om. Utan facit i hand är det svårt att förstå låtarna som tolkningar av bibliska berättelser, men såväl med som utan den vetskapen svävar…
-
Ennio Morricone – Il Successo (1963)
Typisk italiensk 60-talskomedi, typiskt tidigt 60-talssound, kul om än långt ifrån originell big band-jazz och loungemusik med fin variation – titelspåret ett jazznummer, som senare också kommer i twistform, däremellan en akustisk bossanova och ett melankoliskt flöjtnummer. Absolut habil cocktailmusik men ingenting som föreslår Morricones senare gärningar, och till och med för att vara tidig…
-
Ray Charles – Ray Charles (1957)
Med sin första LP (senare återutgiven som Hallelujah I Love Her So) lade Ray Charles redan grunden för de genrefusioner som skulle förändra populärmusiken för alltid; bland klassikerna finns de romantiska svängningarna i öppningslåtarna Ain’t That Love och Hallelujah, plus avslutande, högtravande I’ve Got a Woman med sina inslag av country, men däremellan tynger Charles…
-
Ulf Lundell – Törst (1976)
Lundells andra skiva vittnar på en gång om den maniska produktivitet som skulle komma att bli hans styrka såväl som last – bara släppt nio månader efter debuten Vargmåne, och mitt uppe i hysterin kring ”Jack”, är Törst en skiva som har svårt att hitta sin egen plats både musikaliskt och kreativt. Därmed inte sagt…
-
Taylor Swift – Taylor Swift (2006)
I en era av American Idol och ett hav av tonårsartister, en post-Toxic Britney och den enorma Americana-maskin som dödade The Dixie Chicks, var sextonåriga Taylor Swift helt klart menad att fylla luckan som öppnats för den som ville bli landets konservativa idolflicka nummer ett; den typiska småstadstjejen som blir kvar hemma som ett drömskt…
-
Tinsley Ellis – Labor of Love (2026)
Det sägs att det inte går att lära gamla hundar nya tricks, men väl gamla. Tinsley Ellis har i årtionden varit en av de mest tongivande inom elektrisk blues; få har med samma inlevelse kunnat kränga upp det där “dieselsoundet” som slår mot bröstet som annalkande oväder; det har varit hjärta och smärta med en…
-
Ennio Morricone – Diciottenni al sole (1963)
Lättsam, latinskt smaksatt exotica med 60-talets igenkännbara inslag av jazzrock och twist. Saknar mycket till variation och mångfald men den livfulla presentationen håller hög klass för att vara vad det är. I primitivaste laget för att vara Morricone dock särskilt i jämförelse med La voglia matta samma år.
-
The Crickets – The ”Chirping” Crickets (1957)
Det tog bara Buddy Holly och The Crickets 25 minuter att – med tidlös passion – visa vad rock ’n’ roll handlar om. Oändligt spelade klassiker – That’ll Be the Day, Oh Boy, Not Fade Away, Maybe Baby, I’m Looking for Someone to Love – och utfyllnadsspår som förmodligen hade varit lika kända om de…
