Kategori: musik

Med sin första LP (senare återutgiven som Hallelujah I Love Her So) lade Ray Charles redan grunden för de genrefusioner som skulle förändra populärmusiken för alltid; bland klassikerna finns de romantiska svängningarna i öppningslåtarna Ain’t That Love och Hallelujah, plus avslutande, högtravande I’ve Got a Woman med sina inslag av country, men däremellan tynger Charles…

Lundells andra skiva vittnar på en gång om den maniska produktivitet som skulle komma att bli hans styrka såväl som last – bara släppt nio månader efter debuten Vargmåne, och mitt uppe i hysterin kring ”Jack”, är Törst en skiva som har svårt att hitta sin egen plats både musikaliskt och kreativt. Därmed inte sagt…

I en era av American Idol och ett hav av tonårsartister, en post-Toxic Britney och den enorma Americana-maskin som dödade The Dixie Chicks, var sextonåriga Taylor Swift helt klart menad att fylla luckan som öppnats för den som ville bli landets konservativa idolflicka nummer ett; den typiska småstadstjejen som blir kvar hemma som ett drömskt…

Det sägs att det inte går att lära gamla hundar nya tricks, men väl gamla. Tinsley Ellis har i årtionden varit en av de mest tongivande inom elektrisk blues; få har med samma inlevelse kunnat kränga upp det där “dieselsoundet” som slår mot bröstet som annalkande oväder; det har varit hjärta och smärta med en…

Det tog bara Buddy Holly och The Crickets 25 minuter att – med tidlös passion – visa vad rock ’n’ roll handlar om. Oändligt spelade klassiker – That’ll Be the Day, Oh Boy, Not Fade Away, Maybe Baby, I’m Looking for Someone to Love – och utfyllnadsspår som förmodligen hade varit lika kända om de…

Tanken var väl aldrig att Hoola Bandoola skulle vara det naivistiskt politiska rock-kollektivet där 60-talet levde kvar utan snarare, bäst belyst här i tredje skivan, ett klart och koncist plakatpolitiskt band med ett rakt, retoriskt och renodlat uttryck i alla håll och kanter. Mer koncist blev det aldrig än här, med sånger som Hugget som…

Graceland borde ha blivit en liten skiva, en säregen outsider, ett intressant sidospår från en artist som varken hade i Memphis eller Sydafrika att göra. Istället satte Paul Simon fingret på en vit dröm om Afrika som exploderade som olja, sålde som smör och som än i dag påstås vara genialisk. Som en sann babyboomer…

Det finns något resonerande i den belgiske trombonisten Nabou Claerhouts musik. Trombonens röst, och jag vill mena (till den mån jag kan göra mig begriplig här) att trombonen är det blåsinstrument som har mest röst, sitter hos Claerhout som en nära vän sitter i en fåtölj i ett vardagsrum. I Indigo – Claerhouts tredje album…