Kategori: musik
-
Dea Matrona – Hate That I Care (2026)
På debutskivan For Your Sins (2024) såg nordirländska duon Dea Matrona ut som om de skulle porträttera Stevie Nicks och Christine McVie i ”Sikta mot stjärnorna” och på uppföljaren Hate That I Care har de bytt till Siouxee and the Banshees. Kravet på deras låtar verkar ha varit att de alla skulle kunna ha varit med i TV-serien ”Förhäxad”…
-
Jerry Goldsmith – Freud (1962)
Musiken till denna psykodynamiska historia gav Goldsmith sin första Oscarsnominering och är också känd/ökänd för att ha flera spår som Ridley Scott återanvände på Alien, till kompositörens förtret. Man kan också göra misstaget att tro att man lyssnar på The Shining, eftersom ledmotivet (bäst fångat i Charcot’s Show, ett av spåren som Scott använde) är…
-
Buddy Holly – Buddy Holly (1958)
Buddy Hollys första soloalbum, av endast två, är en anmärkningsvärd samling låtar som visar upp grogrunden för 60-talet som kommer att följa – den eviga Everyday, liksom Listen to Me och den klassiska singeln Peggy Sue viskar alla om Beatles och Beach Boys, medan Valley of Tears bara är ett av dussintals exempel på skivan…
-
Ulf Lundell – Vargmåne (1975)
Den 26-årige debutanten Lundell var blyg när han för första gången klev in i studion men ändå anar man att något stort är på gång i alster som Stockholm city, Sextisju sextisju och Bente – mångfacetterade, röststarka och genomsolida låtar med helt andra nyanser och dimensioner än andra svenska artister på den här tiden kunde…
-
Metallica – Master of Puppets (1986)
Trots att Metallica kom att bli hårdrockens Rolling Stones, och fastän den här typen av musik alltid haft något i grunden fånigt över sig, så är det fascinernade hur genuint farlig Master of Puppets fortfarande låter. James Hetfields diaboliska röst, som lät småfinnig på debuten Kill ’em All och tog ett megaschwung upp mot Valhall…
-
Annabelle Chairlegs – Waking Up (2026)
Jag tänkte att det nog blir förmätet av mig att kalla Annabelle Chairlegs för en tjej som nog gärna skulle vilja få ett telefonsamtal av Quentin Tarantino – hon låter exakt som jag föreställer mig att Margaret Qualley skulle låta om hon blev artist – men sedan läste jag att ett av målen med Waking…
-
Jerry Goldsmith – The Spiral Road (1962)
Ett tidigt bevis på Jerry Goldsmiths eklektiska bemästrande av olika stämningar och genrer; detta ackompanjerar ”exotiskt” äventyr och består därför av en tvärkorsning mellan 50-talets äventyrsmusik á la Herrmann, 60-talets klaviaturbetonade exotica i ”orientalisk” stil och den sublima romantiken som kom att bli Goldsmiths signum. Detta är ett intressant, om än spretigare kompendium till Lonely…
-
Ray Charles – The Great Ray Charles (1957)
Ray Charles hade redan blivit en R&B-sensation med sin andra LP, och på den ville han, till bedrövligt underskattad effekt, bevisa sitt värde som en seriös bluesmusiker genom att göra ett helt instrumentalt album. Resultatet är, på grund av dess välbekanta ljud, otroligt lätt att underskatta – Charles var bara 26, men har en underbar…
-
Hoola Bandoola Band – Fri information (1975)
Hoola Bandoolas sista skiva gjordes när Björn Afzelius redan gett ut första soloskivan Vem är det som är rädd och har fyra låtar av honom, vilket gör att skivan känns som något av en eftersläntrare – det är inget fel på denna högst genomspelta och enhetliga samling sånger, som har en särskild fäbless för annorstädes…
-
The Rolling Stones – Aftermath (1966)
Av alla legendariska skivor från 1966 så är kanske Rolling Stones Aftermath inte den första man kommer att tänka på. Men det skulle visa sig vara en ”undercat” med långt fler än nio liv; Stenarnas fjärde LP i räkningen är först och främst evigt ihågkommen som den första som egenhändigt krediterades till Jagger/Richards. Den sammanfattar…
