Lundells andra skiva vittnar på en gång om den maniska produktivitet som skulle komma att bli hans styrka såväl som last – bara släppt nio månader efter debuten Vargmåne, och mitt uppe i hysterin kring ”Jack”, är Törst en skiva som har svårt att hitta sin egen plats både musikaliskt och kreativt. Därmed inte sagt att skivan saknar bra låtar, t.ex det inledande titelspåret, en snorkall rockfresk över 70-talets Stockholm; Och går en stund på jorden och Våren närmar sej city är också ett par muntra bagateller i promenadtempo. Däremellan ryms ett par stundtals intressanta men överlag riktningslösa, ofta dunkla och pretentiösa försök att skapa effekter i och kring ett exotifierat Stockholmsliv; överdrivet litterära impulser som Lundell tidigt slopade.
Lämna ett svar