Det finns något resonerande i den belgiske trombonisten Nabou Claerhouts musik. Trombonens röst, och jag vill mena (till den mån jag kan göra mig begriplig här) att trombonen är det blåsinstrument som har mest röst, sitter hos Claerhout som en nära vän sitter i en fåtölj i ett vardagsrum. I Indigo – Claerhouts tredje album – har någonting absolut hänt. Någonting som triggat igång minnena. Jag har ingen aning om vad. Två av spåren tillägnas en person vid namn Stijn men har jag med avsikt valt att inte ta reda på mer om saken.
Den spartanska orkestern – de rastlösa virvlarna från trummisen Daniel Jonkers och de drömska licken från gitarristen Gijs Idema – gör hela tiden så att vi kastas tillbaka i tiden. Ingen kan förneka att det är just en resa i minnet som musiken målar upp; det är märkligt hur något sådant kan fångas i en ljudbild. Chlaerhouts trombon är fortfarande där, i centrum av allt, resonerandes, men tystare ibland och argare ibland, som om vi rör oss genom händelseförlopp som ökar och sjunker i emotionell styrka, samtidigt som de blir mer och mindre avlägsna för oss i tiden. Vissa saker vill vi minnas rakt, direkt. Andra saker sjunker undan och täcks över av ett resonerande – kanske man kunnat göra så, kanske man borde sagt si. Spår som Flux Bloom och Lost Soul, samt den nästan outhärdligt svidande Light Blue Shawl (for Stijn), är så anförtroliga, så närgånget inbjudande, utan att bli direkt intima, av respekt för smärtpunkterna, att man känner varje sekund med bröstkorgen; man andas dessa toner. Spåren är ankrade av interluder som bokstavligt talas kallas ekon (Echo I, II och III) som binder samman albumets struktur och upprätthåller känslan av byggda minnesvalv.
Indigo är inte i sin helhet lika dunkel och introspektiv. Här finns mer traditionella improvisationer, som Parallellepipedum och Unpersuadable Extern, och som final bjuds det generöst på en förtäckt poplåt (Johanna) som hade kunnat bli ett lysande musikalnummer med tillagd text och sång. Men att det allra sista spåret heter Ruin & Redemption är också talande. Det är de stillsamma tonerna man minns från denna skiva, för i de stillsamma tonerna finns ett svindlande bråddjup och man faller ner i det utan förvarning.
Lämna ett svar