Det sägs att det inte går att lära gamla hundar nya tricks, men väl gamla. Tinsley Ellis har i årtionden varit en av de mest tongivande inom elektrisk blues; få har med samma inlevelse kunnat kränga upp det där “dieselsoundet” som slår mot bröstet som annalkande oväder; det har varit hjärta och smärta med en tung, inte sällan romantiskt macho, fatalism; “If I can’t have you baby, I might as well drink gasoline“ ylade han så pass nyligen som 2014, i en låt kallad Kiss of Death, avslutaren på en platta kallad Midnight Blue. En ganska tydlig estetik, får man nog säga.
De flesta artister som nått hedervärd pensionsålder (Ellis är sextionio) nöjer sig med att tuffa vidare på samma motor, men Ellis har istället hängt av sig elgitarren – kanske permanent, enligt honom själv – till förmån för den akustiska; 2024 kom hans första akustiska skiva, Naked Truth, och här kommer uppföljaren, Labor of Love.
Ordet “akustisk” är emellertid missvisande. Det överraskande med Ellis gir här är att greppet inte skalar av musiken, inte förenklar den eller gör den mer konkret; tvärtom är Ellis akustiska universum full av variation, olika influenser och opretentiös lyrik som efterhand får fler och fler nyanser. Flera spår på Labor of Love använder bara en självsäkert stampande stompbox som kombinerad bas och trumma men de rör sig ändå ledigt och flytande mellan deltablues, gospel, bluegrass och honky tonk. När Ellis säger att han hela livet hyst en kärlek till bluesens grogrunder låter det kanske som PR, fram tills dess att man lyssnar på musiken. Han använder sig oblygt av mandoliner och fingerlir, men helt utan att några demonstrativa pretentioner. Han är en fantastisk gitarrist, och sakerna han egenhändigt kan göra med gitarren talar mycket för hur levande låtarna blir, men det är ingenting han behöver bevisa. Labor of Love andas istället prestigelös självklarhet. Det är musik från en gubbe som efter årtionden säger “vet ni att jag kan göra det här också?”
Ellis har skrivit alla låtar själv, vilket man också har svårt att tro; inledande Hoodoo Woman, med sitt hisnande perfekta deltariff, måste väl ändå vara en gammal Robert Johnson-låt? Och hur kan inte Muddy Waters ligga bakom den svidande gospel-bluesen I’d Rather Be Saved? På den suggestivt smygande To A Hammer låter Ellis plötsligt exakt som Johnny Cash gjorde på 90-talet. På The Trouble with Love, ett spår senare, krackelerar rösten som en gammal gura när han istället sjunger spröda, ljusa toner – ja, och han låter precis som Neil Young, på en skiva som Prairie Wind, eller så. Folkmusik finns, naturligtvis, också: Low Land of Sorrow tar melodin från Dylans It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry och får den att låta som densammes To Ramona.
Det är inte små bedrifter vi talar om, det är ingen duktig laboration; låtarna på den här skivan kommer på ett så uppenbart sätt från pur kreativitet, samtidigt som de märkligt nog låter som om de borde vara hundra år gamla, bara framställda med minutiöst utvalda instrument och klarast tänkbara ljud. Ellis förstår sig på den här musiken, sättet den rotar sig i den amerikanska historien ihop med dess kollektiva samvete – inte en enda versrad slösas bort på att referera till något “aktuellt ämne”, samtidigt som varenda sekund är impregnerad av generationers slit och lidande. Ellis är för all del ingen dålig lyriker men det är hans hängivenhet, inte hans litterära bråddjup, som gör skivan personlig, lekfull, nyfiken, blygsamt enorm i sin kärleksfullhet. Det är musik som låter enkel först men som man snart märker fler nyanser i. Det beror dels på den subtila musikaliska mångfalden, men också på att den där enkelheten är väldigt precis. Ta raderna i Whole Wide World, till exempel:
Baby cries
wants the touch
Mother’s arms
Father’s clutch
Neverending
We always seek because
Hey now baby
Whole wide world needs love
Texterna blir aldrig svårare än så och det är just denna avgränsning – sättet Ellis vet exakt vad hans verktygslåda innehåller och vad den inte innehåller – som ger låtarna ett språk med vilket det kan skapa sitt djup. Att försöka säga mycket med enkla medel, att behöva väga varje ord, är vad en bra bluestext har gemensamt med traditionell poesi; det går igen i T-Bone Walkers och Muddy Waters låtar och Ellis arbetar efter samma premiss här.
Man kan naturligtvis inte anklaga detta för att vara nyskapande eller speciellt utmanande musik, men så är också musik en usel konstform för retorik eller filosofi. Samspelet mellan teknik och känsla är oftast nyckeln till det hela – oavsett vem artisten är eller vad låten försöker “säga” – och traditionerna, grogrunden, är själva förutsättningen för att något ska bli av. Det är verkligen en säregen konst att med själ och hjärta kunna locka fram spöken från det förflutna och att med läderhudad kunnighet och precision lyckas tämja dem för att få fram dem som om ingen process ens varit nödvändig; som om man bara plinkat lite och fått instrumenten att dansa fram det hela. Man bör ta albumtiteln bokstavligt; det är ett mödosamt hantverk och det dryper av kärlek.
Lämna ett svar