I en era av American Idol och ett hav av tonårsartister, en post-Toxic Britney och den enorma Americana-maskin som dödade The Dixie Chicks, var sextonåriga Taylor Swift helt klart menad att fylla luckan som öppnats för den som ville bli landets konservativa idolflicka nummer ett; den typiska småstadstjejen som blir kvar hemma som ett drömskt minne, när killarna ger sig ut i krig. Swift hade den obligatoriska talang som krävdes för att sticka ut på riktigt i massmedia, och många av låtarna på detta kliniskt medryckande debutalbum bevisar det, men det är svårt att verkligen hitta henne mellan lagren av den våldsamt neo-nostalgiska förpackningen. Åtminstone hälften av låtarna (varav majoriteten skrevs tillsammans med Liz Rose) handlar om att blicka tillbaka på gamla relationer, ofta med ett brådmoget bett (ambitiösa om än halvlyckade formuleringar som ”I’ve never been anywhere cold as you”), och i efterhand är det lättare att se Swifts röst i uppbrottssalvor som Should’ve Said No eller nyss citerade Cold As You. När det begav sig kändes dock denna ”Dear Diary”-estetik som en armerad bit propaganda, oundvikligen politisk, texter som inte var avsedda att förstås som personliga utan som en symbol för den helt amerikanska gymnasieflickan, den heliga jungfrun som behövde skyddas från Saddam m.fl. Presentationsmässigt verkar produktionen också arbeta hårt för att tygla och kontrollera Swifts stundtals omogna tonårsröst – inte ett problem för andra artister i hennes ålder, eftersom de aldrig försökte skriva internaliserande, tankeväckande texter som de på A Place in This World eller The Outside. Dessa spår var de minst assimilerande på skivan när den kom, men i efterhand känns de som låtarna där Swifts potential hörs tydligast. Med facit i hand är det lätt att vara efterklok och säga att man borde ha fattat att Taylor Swift skulle bli en grej, men det är många träd i vägen för skogen på debutskivan och sanningen att säga så hade det nog kunnat gå precis hur som helst därifrån.
Lämna ett svar