Kategori: Filmloggen
-
Piff och Puff – räddningspatrullen (Chip ’n Dale: Rescue Rangers, 2022)
En hygglig dussindeckare som bara råkar ha Piff och Puff i huvudrollen – 30 år efter att karriären ebbade ut för dem i TV-serien ”Räddningspatrullen” måste de samarbeta när deras gamle kollega Orville kidnappas av mystiska toonskurkar. Så, ja, allt utspelar sig i det nu välbekanta alfa-fiktiva omniversum som verkar vara där vi är när…
-
Action Jackson (1988)
Den här filmen utspelar sig uppenbarligen i samma universum som Dödligt vapen och Die Hard – den är också som solsidan till Cobra, en film som visar varenda actionkliché från 80-talet i ett paket men på alla fel sätt; Action Jackson är en glad slam-bang-representation av sin tid och jag har varit för taskig mot den tidigare – man…
-
Se7en (1995)
Kanske David Finchers enda riktiga anspråk på storhet. Se7en är en film helt klart gjord av en ung regissör – visionen kommer från ungdomens stormsöga; Fincher är här en filmskapare som följer sina instinkter. Han är ännu inte gammal nog att tänka över saker och ting för mycket; han verkar i den kreativa virvelvinden där raseri…
-
Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes Only, 1981)
Den enda Bondfilmen med Roger Moore där man kan föreställa sig att hans Bondregim kunnat gå åt ett helt annat håll – mot det okända, mot det originella! Eller, tja, historien är kanske mest en tripp tillbaka till Fleming/Connery, men John Glens buffliga regi ger filmen en helt annan typ av elegans än vad 60-talets…
-
Eight Legged Freaks (2002)
Av någon anledning har jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta Hotet från underjorden. Även om jag bara har sett Eight Legged Freaks två gånger på 20 år, föredrar jag den; den har en bra uppbyggnad, man förstår vad den handlar om, skådespelarna gör det mestadels straight, filmen litar klokt nog på att spindlar är tillräckligt gamla…
-
Friday (1995)
Med den här ”häng”-komedin ville Ice Cube visa den soliga sidan av ”hooden”, efter en uppsjö av våldsamma ghettoskildringar på 90-talet. Han spelar slashas som förlorat jobbet, Chris Tucker hans pårökta kompis. En och annan färgstark detalj kommenteras men inte så mycket händer förrän våldsamheter uppstår. Trots den optimistiska idén finns skottlossningar och mord här…
-
Solo: A Star Wars Story (2018)
Jag förblir försiktigt optimistisk när det gäller vissa moderna blockbusters av typen ”fanservice via multiversum”. Vissa av dem använder nämligen sitt licensierade innehåll i berättande syften. Mer specifikt tycker jag att det pågår genuint kreativa saker i Ghostbusters: Afterlife och Spider-Man: No Way Home. Man kan inte bara kalla det för simpel fan-service, för det…
-
Scream Blacula Scream (1973)
Uppföljaren till Blacula är mer renodlad blaxploitation. William Marshall blir här återupplivad av sur arvinge till voodoodrottning varpå vampyrrekryteringen kan dra igång. Don Mitchell är polis med ockult fetish på jakt efter honom och Pam Grier är med och är funky på ett hörn. Intrigen plankar Hammer, vilket den gör helt rätt i, scenografin är mysigt sunkig…
-
Wedlock (1991)
Klyftig elektriker/bankrånare (Rutger Hauer) blir blåst av sina kumpaner, hamnar i högteknologiskt fängelse men lyckas fly med kompanjon (Mimi Rogers), till vilken han är kedjad med halskragar som spränger dem i luften om de skiljs åt. Maken till långsökt hopkok av Verhoeven-sci-fi och Hitchcocks omaka par får man leta efter! Trots de knasiga förtecknen blir…
-
Knight of Cups (2015)
Malicks renaste film. Ibland känner jag att den är hans bästa, eftersom den upptäcker en filmisk röst som tidigare inte var känd – den genuint lyriska rösten, rösten som illustrerar tankar och känslor, som i poesi, öppnar upp oändliga vägar av associationer och upplevelser (alltid subjektiva, alltid omöjliga att kontrollera, de börjar och slutar i…
