Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Wrath of Man (2021)

Ett gäng macho värdetransportchaufförer får nytt blod i form av mystiske Jason Statham som visar sig vara en jävel på att stoppa rånare. Vem är han? Är han ond eller god? Nog ska väl någon komma över ett byte någon gång? Släng in hämnande gangsters och korrupta poliser medan vi är i farten. Upptakten är […]

Fortsätt läsa

Chicago (1927)

Filmatisering av den då rykande färska pjäsen med samma namn, byggd på den sensationalistiska storyn om Roxie Hart (Phyllis Haver) som dödade sin älskare och blandade in sin toffliga man (Victor Varconi) för att komma undan. Denna glättiga film, som länge var svår att se, lever på Havers mani och Varconis välbalanserade vemod, även om […]

Fortsätt läsa

Kung Pow: Enter the Fist (2002)

Steve Oedekerk ”parodierar” kung fu-filmer genom att ta en redan existerande 70-talsfilm och lägga om ljudspåret á la Operation Tiger Lily och operera in sig själv som oövervinnerlig puckohjälte. Om Woody Allens film var ett gränsfall så hade den åtminstone ett sinne för humor. Denna vidriga och anskrämliga skapelse gör så att Oedekirk (manus, regi, huvudroll) […]

Fortsätt läsa

Orange County (2002)

Ganska trevlig liten bagatell om högpresterande tonåring (Colin Hanks) vars intagningsbrev till Stanford förväxlas varpå han måste ta till drastiska åtgärder för att komma in – problemet är att hans dysfunktionella rikemansfamilj (en alkoholiserad mamma, en frånskild och självupptagen pappa och hans totalt förlorade knarkarbror) inte kan låta bli att komma i vägen för honom. […]

Fortsätt läsa

The Fountain (2006)

The Fountain är fascinerande mer för de idéer den anspelar på än för de idéer den behandlar direkt; den handlar inte om ”kärlek”, ”liv” eller ”död” utan om fantasi kontra kunskap, frälsning genom fiktion (särskilt religion, alla fiktioners moder), möjligheten att två personer kan dela samma sinnesrum och varför man måste ge upp sitt ego […]

Fortsätt läsa

Let Me In (2010)

Den amerikanska nyinspelningen på Låt den rätte komma in (2008) bevisar att det inte finns något sådant som en universell berättelse. Remaken består av en samling indicier som tyder på att en film gjordes en gång, men ingen vet motivet; de känslomässiga nyanserna i en svensk socialdemokratisk dystymi översätts inte till Reagans 80-tal på något vidare […]

Fortsätt läsa

Flesh and Blood (1922)

Lon Chaney spelar lymmel som rymmer från fängelset och försöker återknyta kontakten med sin nu vuxna dotter i denna melodram med Chinatown-spinn; väldigt basal stumfilmsmelodram som radar upp väldigt många troper och klichéer från eran, som till exempel ”föräldrar och barn skilda längsmed årtiondena”, ”den onde mannen lär sig ödmjukhet”, ”patriarken behöver övertygas”, ”den igenkända […]

Fortsätt läsa

De 12 apornas armé (12 Monkeys, 1995)

Bruce Willis reser från en eländig framtid till ett nästan lika eländigt förflutet för att stoppa en eländig katastrof från att befria en halv miljon eländiga människor från deras redan eländiga tillvaro, och om du inte redan gissat det så är eländet deterministiskt, så det finns ingen väg ut från det. Ändå är manuset lustigt […]

Fortsätt läsa

Showgirls (1995)

Showgirls var ögonblicket som Paul Verhoeven började avslöja sina begränsningar som filmskapare i Hollywood; märkligt hur marodören som en gång gjorde något så mångfacetterat som På blodig mark skulle sluta i en sådan ”knock-knock-who’s-there”-film (ännu värre var Starship Troopers i det här avseendet; oundvikligen tog hipstersoppan slut i Hollow Man). I princip börjar och slutar […]

Fortsätt läsa