Den amerikanska nyinspelningen på Låt den rätte komma in (2008) bevisar att det inte finns något sådant som en universell berättelse. Remaken består av en samling indicier som tyder på att en film gjordes en gång, men ingen vet motivet; de känslomässiga nyanserna i en svensk socialdemokratisk dystymi översätts inte till Reagans 80-tal på något vidare meningsfullt sätt, och varje subversivt element från originalet har dammsugits upp av en övergripande monoton mollton och en snygg/tom estetik. Även om filmen gör vad den kan för att kännas… kanadensisk, antar jag.