Bruce Willis reser från en eländig framtid till ett nästan lika eländigt förflutet för att stoppa en eländig katastrof från att befria en halv miljon eländiga människor från deras redan eländiga tillvaro, och om du inte redan gissat det så är eländet deterministiskt, så det finns ingen väg ut från det. Ändå är manuset lustigt nog fullt av påtvingade gudar i maskiner och klumpiga nödlösningar som tvingar saker att hända på de avsedda sätten. Man kan tycka att storyn är ganska korkad, men den lyckas framstå som konstig och omständlig, trots att den egentligen bara är grumlig; ibland tycks berättandet vara avsiktligt dåligt, som om det enda som får spela någon roll i en Terry Gilliam-film är Terry Gilliams monomana närvaro, varför inget av det spelar någon roll, eftersom poängen (bekvämt nog) är att allt ändå bara är eländigt och meningslöst.