Finsmakare brukar i allmänhet – och orättfärdigt – negligera allt som Alice Babs gjorde utanför jazzen. Nog för att man kan hitta gott om habila inspelningar av banala melodier på 50- och 60-talet men även inom populärmusiken var hon något av en pionjär. Flera av samlingarna från det sena 50-talet fungerar i princip som en tematisk LP från mitten av 60-talet.
Ett utmärkt och riktigt sublimt exempel är When the Children Are Asleep som Babs gjorde med dansken Ulrik Neumann. Det är till största delen en samling populära sånger men de är inte samlade på måfå – sammantaget berättar de en berättelse, eller, mer korrekt illustrerar de ett scenario; det finns en tematisk idé bakom skivan. Anslaget är inte annorlunda än det i Frank Sinatras legendariska In the Wee Small Hours (1954), som man brukar nämna som det kanske mest klassiska ”proto-albumet”, även om resultatet kanske inte är fullt så nyanserat.
En belastning är såklart skivans skenbart mesiga och konservativa framtoning – här har vi ett gift par som skriver om hur hemtrevligt deras liv är, hur mycket de tycker om varandra och hur de är ämnade att vara ihop för all evig framtid. Det är lätt att se framför sig 50-talets ökända tvångströja av konformism; hemmafruar på amfetamin, slentrianmässigt otrogna makar, etc.
Men man gör sig själv en björntjänst om man stannar där. Dels för att skivan har flera gömda djup och dels för att anslaget faktiskt är mycket mer uppriktigt och ärligt, om man väl lyssnar. Det mest snillrika med albumets koncept är hur Babs och Neumann omformulerar kontexten för sångerna. Det inledande titelspåret är ett utmärkt exempel – det är hämtat från Rodgers och Hammersteins musikal Carousel och handlar ursprungligen om två personer som drömmer om att ha ett gift liv tillsammans. De föreställer sig ett drömskt ideal, en aning ironiskt, men hos Babs och Neumann blir denna drömska ironi en stillsam vardag, varken mer eller mindre dramatisk än så.
Det ger resten av skivan ett förrädiskt lugn – motivet är det av en stillsam hemmakväll i solnedgången, samkväm innan läggdags, måhända en och annan cocktail och en svängom i vardagsrummet. Narrativen är tydlig: Barnen nattas i första spåret och lampan släcks i sista (Let’s Put out the Light) och däremellan finns ett par olika turer innan ett par resoluta kärleksförklaringar – I’m the Words, You’re the Music och I’m for You, You’re for Me – samt Two Sleepy People, som föranleder läggdags.
Det finns som sagt gott om insisterande här men det gör också att varje svajande ton blir intressant. Det är långt ifrån en långtråkig skiva – Babs visar sitt jazzregister så ofta hon kan, redan i andra spåret When Lights Are Low och strax därpå i The Way You Look Tonight, vars bossanovaxylofoner inte håller tillbaka hennes besjälade njutningar; däremellan sjunger hon en alldeles uppriktigt kärleksballad (So Many People) och fångar stunden helt och hållet. De stunder då kuttrasjuet blir som allra värst så känns det snarare som ironi – som i Home with You, där de på allvar omnämner varandra som ”two little love birds” i sitt ”little nest”.
Hade gått an för Doris Day, måhända, men skivans mer nyanserade spår röjer denna blott skenbara naivism. Det finns en särskild ambivalens i mitten av skivan, då de swingar loss till I May Be Wrong (en titel som egentligen talar för sig själv) och blir mer närgångna i It’s Been a Long, Long Time. Detta är nog skivans mest intima och nästan chockerande ögonblick. Sången var från början en storbandshit i slutet av andra världskriget och skildrade hur kvinnor omfamnade sina män när de återvände från kriget – men, liksom i det inledande titelspåret har Babs och Neumann här kodat om sången så att den får en vardaglig kontext. Det är inte en världsomspännande händelse som skett, tvärtom är det bara vardagen som pågår, man har bara denna lilla strimma tid tillsammans och det var helt enkelt ”längesedan”.
When the Children Are Alseep är kanske inte är fullt så djuplodande som man skulle önska men jag kan ändå inte komma på en riktigt jämförbar skiva på svenska från samma era – den är genomarbetad och nyanserad, både i de sublimt omväxlande arrangemangen och tongångarna och i albumets rent tematiska utformning. Flera av sångerna är klassiker, och vackra i sig, och de ger Alice Babs utrymme att imponera på oss; vem som helst kan inte bara ställa sig upp och sjunga The Way You Look Tonight efter att Fred Astaire och Dorothy Fields gjorde det i Swing Time. Naturligtvis gör hon det utmärkt och vad mig beträffar lämnar albumet efter sig de omvälvande smakerna från en strålande whisky eller något liknande kulinariskt sammelsurium. För den som samlar på gammal lounge och exotica har denna en given plats i samlingen och frågan är om det inte överhuvudtaget är en av svensk musikhistorias mer bortglömda pärlor.