Jag slog på det här albumet en förmiddag och min treåring började omedelbart dansa i köket och menade bestämt att nu var det fest. Kanske har vi britpop i blodet. Musiken i fråga kommer från Skottland och den låter som dansande asfalt under gående arbetarfötter. Varje låt skulle kunna sjungas av någon direkt efter att de stängt ytterdörren på väg till jobbet på morgonen. Det är musik som dansar ibland, skakar ibland, trallar puckat ut i ingenstans ibland, sveper in sig i en kall balladfilt ibland. Texterna kommer från människor som sedan länge slutat längta efter ett liv någon annanstans – det är mycket anekdotiskt snack om tröttsamma vänner som babblar om att ha blivit dumpade för 20 år sedan eller kompisar som ville starta ett band men aldrig gjorde det; refrängen från Oasis Champagne Supernova kommer in vid ett tillfälle och till melodin sjungs det ”someday you will find me/sadly reminiscing/about those songs I never sung/youth is wasted on the young”. Måhända är de melodramatiska stråken lite gymnasiala ibland – som den ritualistiska skärsårsballaden Say You’ll Never Leave Me, som dessutom avslutar hela skivan – vilket antyder att attityden kanske är en aning mer performativ än hudlös, eller att bandet är bättre på att göra dråplig cynism till trallig extas än vad de är på att faktiskt ”go there”. Men det spelar ingen roll, eftersom det är musik som hör hemma i sig själv, och den skakar upp ens avtrubbade blod.
Lämna ett svar