Tillsammans med Moanin’ the Blues är Hank Williams Sings det enda album som Hank Williams släppte under sin livstid; en enkel samling låtar som har åldrats på ett spöklikt sätt. Att spisa denna platta är lite grann som att låta strömmen gå och bjuda in spöken i farstun. Det är inte någon Greatest Hits-parad i sig, även om den innehåller Lost Highway, I Saw the Light och Wedding Bells; till sin natur är Williams en artist utformad för singelsamlingar. Ändå står sig den här skivan konceptuellt mot vilken artist som helst 15 år senare och den förblir ett utmärkt bevis på Williams underbara, precisa och enkla men ändå gedigna och djupa artisteri och låtskrivande. Att mannen ska ha varit en alkoholiserad rövhatt i verkligheten är lätt att lista ut – vem kan skriva så här självömkande texter, och leverera dem så genuint, utan att bära på en skrämmande nivå av självberättigande? – men det är ju så med spöken; det är de olyckliga rösterna som överlever, och som ännu kan höras i de särskilt hemsökta korridorerna.
Lämna ett svar