Rönnbloms första skiva är en ljuvlig grogrund av flera tongångar och lägen. Mest uppenbart kommer trubaduren trippandes på det avverkade 60-talets drömmar och visioner om en bättre värld, men redan här finns det något i språket som stretar emot och vägrar låta kärleken bli naiv. Stundtals gör Rönnblom progg bättre än proggarna (Kommer du med?), ofta gör han svensk Dylan bättre än mer kända tolkare som Wiehe eller Magnell (Strofésexpandyl) men hans lekfullt melodiösa glädje föregår också Ted Gärdestad (Liten liten sparv) och Lundell (Jag har hennes nummer). Albumet är yvigt och ofta mer grunt än djupt, men nivån på Rönnbloms självsäkerhet som artist, och styrka som låtskrivare, särskilt i så ung ålder, är imponerande hög.
Lämna ett svar