Författare: carlfredrikfyhr
-
Fantastisk intervju med Robert Macfarlane
I kortaste ordalag, om att inte ta språket för givet när man skriver/läser litteratur.
-
Onsdag 9/7 2025
Det sköts en varg här nere i söderland där jag bor för inte så länge sedan. Många undrar varför den inte sövdes. Fanns inga rutiner för det, meddelade de ansvariga. Det är ett formellt sätt att säga att man inte har en aning om hur man söver en varg, kanske att tanken inte ens slagit…
-
Alpha Dog (2006)
Underskattad, brådmoget nyanserad historia som börjar som en ironisk och rätt typisk historia om trashiga smågangsters men som gradvis blir mer oförutsägbar, både vad gäller intrigen och känsloläget. Emile Hirsch spelar dräggig knarklangare som blir skyldig excentriske konkurrenten Ben Foster pengar – i stället för att betala tillbaka snor han åt sig hans lillebror (Anton…
-
Berättelsen om O (Histoire d’O, 1975)
Bedrövlig filmatisering av Dominique Aurys kultklassiska masochistporrbok om en kvinna (Corinne Cléry) som utsätter sig för tortyr och sexuella övergrepp för att bevisa trohet till sin man (Udo Kier, aldrig någon man vill komma i närheten av). Gjord av Just Jaeckin, som gjorde Emmanuelle och med samma erotiska öga som man hittar i schamporeklamer. Aurys…
-
Vår man i Kairo – operation utrotning (A 008 operazione sterminio, 1965)
En av många italienska b-filmsversioner av 007; denna utspelar sig främst i Kairo där spioner är på jakt efter en ”anti-radar”. Trots den svenska titelns pronomen är huvudpersonen kvinnliga agent 008 (Ingrid Schoeller) som till vardags har det oglamorösa namnet MacDonald. Kul att britternas agent 606 (Alberto Lupo) är filmens manliga ”femme fatale” men det…
-
Auteuraton Arnold/Deren Lupino/Wishman (WIP#14) – Andrea Arnold
Kring millennieskiftet når vi alltså en punkt i detta arbete då vi stöter på våra första och sista riktiga överlappningar, nämligen de mellan Doris Wishmans sista filmer och Andrea Arnolds första. Det må låta som två absurda regissörer att jämföra varandra med, men egentligen har de fler likheter än skillnader och deras skillnader är sådana…
-
Han red för att hämnas (A Time for Killing, 1967)
George Hamilton spelar koko sydstatsmajor som i kidnappar fästmön till Glenn Fords surmulet hjältemodiga jänkarkapten och sedan insisterar på att fortsätta ha ihjäl folk fastän kriget tagit slut. En seg, överkokt western i pseudoitaliensk stil – en fin ensemble (Inger Stevens, Timothy Carey, Harry Dean Stanton, Dick Miller och en ung, långfilmsdebuterande Harrison Ford) men…
-
Vem är rädd för Virginia Woolf? (Who’s Afraid of Virginia Woolf?, 1966)
Intensiv, märkligt underhållande filmversion av Edward Albees klassiska pjäs där Elizabeth Taylor och Richard Burton (i verkligheten ständigt skilda och omgifta) gestaltar det störda akademikerparet som bjuder hem ett yngre par (George Segal och Sandy Dennis) för en nattlig dubbeldate som leder till en orgie i förolämpningar och utmanande, psykodynamiska ”lekar”. Mike Nichols långfilmsdebut blev…
-
Musikjournalistik (igen) och Oasis 2025
Jag har inte sett mig så noga omkring, men det verkar som att det bara är två svenska tidningar som kostat på sig att skicka folk till Cardiff för att recensera Oasis första återföreningsgig. Detta leder mig till att börja spekulera för mig själv om vad en ”hype” egentligen är. Samt, som så ofta, hur…
-
Alice Babs & Ulrik Neumann – When the Children Are Asleep (1958)
Finsmakare brukar i allmänhet – och orättfärdigt – negligera allt som Alice Babs gjorde utanför jazzen. Nog för att man kan hitta gott om habila inspelningar av banala melodier på 50- och 60-talet men även inom populärmusiken var hon något av en pionjär. Flera av samlingarna från det sena 50-talet fungerar i princip som en…
