Jag har inte sett mig så noga omkring, men det verkar som att det bara är två svenska tidningar som kostat på sig att skicka folk till Cardiff för att recensera Oasis första återföreningsgig. Detta leder mig till att börja spekulera för mig själv om vad en ”hype” egentligen är. Samt, som så ofta, hur beklämmande det är att kulturjournalistik inte är bättre än den är, i Sverige såväl som internationellt.
Kael och Sarris, där hade vi verkshöjd. Två kritiker som inte bara ogillade varandra, som inte bara var oense, utan som bekämpade varandra utifrån två vitt skilda filosofier om vad film är och ska vara. En konstform, enligt Sarris. Bra skräp, enligt Kael. Det ledde till kulturdebatter som på allvar berikade människors liv och genererade större förståelse, och intresse, för film.
Sedan dess har det varit dekadens på alla fronter. Varför är en annan, svårare, fråga. Tendenserna är däremot desto tydligare, i alla fall enligt mig. I dag recenserar kritiker filmer utifrån hypen och pengarna. Frågan man ställer är: Är filmen populär eller inte, har den förutsättningar för att bli populär, och signalerar den lämpliga saker gentemot denna eventuella popularitet? Ofta fördunklas detta i termer av ”relevans” och ”modernitet”; tillfälliga pseudopolitiska trendbegrepp är effektiva att använda, för att hänvisa till ”diskurser” som det antas att läsaren hänger med på. Nu senast, sommaren 2025, kan man läsa om ”poor guy propaganda” till exempel. Begreppen byts ut som skor i takt med säsongerna. Det är alltid någon term, alltid någon tillfällig trend.
I grund och botten recenserar man film som en vara, något som ska konsumeras, och man vill förklara för läsaren vad som är den bästa varan att konsumera om man vill känna sig ”med” i vad som pågår just nu.
Filmvärlden är lite mer demokratisk om man jämför med musikvärlden, för där räcker det inte med att förklara vad som ska gillas – man måste också göra en stor grej av vad som inte är OK och man dras inte för att via passiv-aggressiva uteslutningsmetoder i formuleringarna, en sorts iskall pop-politruk-retorik, uppmana folk att skämmas om de tycker om något som inte är OK. I Sverige är Lenin-figuren för denna rörelse såklart Andres Lokko som i höstas, i en text om just reaktionerna på Oasis återförening, projicerade popfascismen alldeles utmärkt, även om han undvek att erkänna att han skrev om sin egen reaktion och inte andras.
De flesta har ju varit väldigt entusiastiska till återföreningen – det är bara i ankdammen det uppstått en identitetskris; ”Varför måste Oasis fortsätta att finnas trots att vi gång på gång sagt att det inte är OK att gilla dem?” Det skapar problem för kritiker som ser det som sitt uppdrag att gilla det som är inne och populärt, eftersom Oasis ju oundvikligen är populära och nu – till och med – åh nej! – ”inne”. Nu måste Markus Larsson, som jag vill minnas gav ett minus till Oasis när de spelade på Hovet 2006, ge återföreningen i Cardiff fyra plus. Är det inte lustigt?
Jag menar, gott så, för all del. Jag är säker på att spelningen var kanoners deluxe – Liams röst låter bra och ljudet förefaller ha varit krispigt och panghögt. Jag är i teorin inte emot en greatest hits-show för Oasis. Rent estetiskt är det säkert en robust och bombastisk, om än en smula ihålig, show inte olikt vad en konsert med Rolling Stones eller Metallica brukar vara.
Men för en som alltid gillat Oasis, och som alltid tyckt om bandet på ett alldeles okomplicerat sätt, och som därför varit inte bara glad i utan nyfiken på vad de ska göra härnäst, behöver man ju bara titta på ett par klipp på YouTube för att konstatera att de låter ungefär som vanligt. Någon större skillnad mot konserterna 2006 eller 2009 är det ju inte. Visst gör det mycket att Liams röst (åtminstone för tillfället) låter klar, men att bandet på något annat sätt skulle vara i tip-top-form, eller att detta är en avsevärt mycket mer greatest hits-betonad turné än tidigare, är ju direkt osant. En Oasis-konsert, även på 90-talet skulle jag tro, handlade åtminstone till 60% om publiken. Och Liam kunde ha bra dagar på 00-talet också.
Nej, för popjournalister handlar det inte om saken i sig – tyvärr – utan om alla de stora, väldiga cred-neuroserna som omringar saken i sig. Det finns ingen reell nyfikenhet och inga filosofiska idéer bakom det som skrivs; i grunden är kulturjournalister just journalister, och de är det tyvärr i första hand. De ser det som sin uppgift att informera sina läsare om nyheter, det vill säga verkliga händelser omstöpta genom narrativer och berättelser. Och vilken narrativ, och vilken berättelse, som är den rätta att berätta, det är egentligen den frågan de håller på att balansera.
Personligen ser jag på klippen på återföreningen, lyssnar på showen i diverse upptagningar, och känner en sorts matt belåtenhet, som om jag vore en mycket äldre man, en som ser sina barn när de är vuxna och lever sina egna liv, gör om samma misstag och har samma glädjeämnen. Jag är glad att se dem, glad att se den unga publiken, glad att höra låtarna, men denna glädje känner jag också med ett enormt avstånd. För mig innebär denna återförening att Oasis känns ännu mer som ett avslutat kapitel än någonsin. Kanske denna känsla kan förändras om det faktiskt kommer det ny musik med Oasis, som vissa ryktesspridare vill göra gällande…
Men fan tro’t. Jag är övertygad om att Noel Gallagher gör det här för att han tycker om pengar och för att hans skilsmässa tagit på honom inte bara monetärt utan själsligt (hans senaste soloskiva, den stundtals sublima Council Skies, vittnar om detta på ett alldeles uppenbart sätt). Klart dras han med i glädjen på scen, han är bara människa, men hans ambivalenta framträdande i Cardiff i går kväll är väldigt talande; han är där mer i kropp än i själ. Nu när hypen blommar som mest vill alla gärna glömma bort de hutlösa biljettpriserna och debaklet som följde – tyvärr också musikjournalisterna – fastän Noel aldrig gjort någon hemlighet av att han bara återvänder till Oasis om han får en kvackiljon för besväret.
För ett besvär är det, det tror jag, ett kärt besvär men ändå. Noel Gallagher tycker om att skriva låtar och göra nya skivor, sedan får snobbar tycka vad de vill om resultatet. Han har tröttnat på att överhuvudtaget turnera, vilket han också varit öppen med. Somliga journalister har sagt att han tackat ja för att rida på Liams publiksiffror – återigen logiskt om man bara tänker på musik i termer av popularitet – men vi talar nu om en snart 60-årig introvert man som helst inte lämnar huset.
Likväl borde frågan – varför återförenas bandet? – vara den stora och viktiga för journalister, som istället räds öppna frågor och skyndar sig med att leverera svar, bestämda påståenden, så att man ska ”veta” hur det ”ligger till”. Jag kommer aldrig att sluta sakna kritik, den riktiga, den som går in i saker och ting och undersöker vad det är, varför det är och vad det betyder att det gör vad det gör. Oasis var ett storband mellan 1994 och 2009 och under den absoluta majoriteten av denna tid nöjde sig journalister med att rastlöst stä och trampa och tjata om hur dåliga de var, istället för att undersöka den riktiga, viktiga frågan – varför är de fortfarande så populära? Vad är det i deras musik som drar? Varför är deras publik hela tiden så ung? Och, om vi för nödvändighetens skull bestämmer oss för att all musik är viktig, i och med att den finns, och om vi därför låtsas att Oasis fyra sista skivor är de enda skivorna som finns i hela världen, finns det verkligen ingenting intressant att säga om dem? Varför är det så nödvändigt att negligera dem? Varför är det så viktigt att poängtera hur man inte tänker ge dem en chans?
Oasis är tillbaka, de ska ingenstans. Man kan lika gärna börja lyssna på dem.