Intensiv, märkligt underhållande filmversion av Edward Albees klassiska pjäs där Elizabeth Taylor och Richard Burton (i verkligheten ständigt skilda och omgifta) gestaltar det störda akademikerparet som bjuder hem ett yngre par (George Segal och Sandy Dennis) för en nattlig dubbeldate som leder till en orgie i förolämpningar och utmanande, psykodynamiska ”lekar”. Mike Nichols långfilmsdebut blev känd när det begav sig för sitt (i Hollywood) djärva innehåll och det (där och då) radikala fotot av Haskell Wexler; filmen fungerar i dag som en prolog till New Hollywood, men existerar lika mycket som ett bevis på hur långt efter USA låg gentemot resten av filmvärlden; filmen gynnas kanske inte heller av att den moralistiska produktionskoden helt föll året därpå (särskilt med Bonnie och Clyde) varpå filmskapare som John Cassavetes skulle göra filmer som genast utklassade Nichols jämförelsevis forcerade och ”teatrala” uppvisning. Trots alla dessa modfikationer så har filmen fortfarande schwung, Nichols och Wexler öppnar upp pjäsens miljöer så ofta och så mycket de kan och textens berusande tunnelseende och dess surrealistiska svep genom psykologiska äventyr gör den märkligt drömsk och oförutsägbar; Wexler fick en Oscar likaså Taylor och Dennis, som spelar den labila yngre frun, men frågan är om det inte är Burton som är filmens A och O; till skillnad från de andra kräver hans rollfigur en sorts skådespelargymnastik som det är en sällsam fröjd att se. Än i dag tycks filmens karaktärer provocera amerikanska publiker – i Europa tenderar man att se mer av humorn i intellektuella, dekadenta och psykologiska dueller, som levt vidare i filmer som t.ex Roman Polanskis Carnage.