Vi är åtminstone ute ur januari. Det betyder att jag inte kan tvinga mig själv att se fler januarireleaser från 2003. Darkness Falls är visserligen inte 80 minuter när eftertexterna kommer, men det är fortfarade 80 minuter man inte får tillbaka.
Men Darkness Falls kan vara en film ingen tycker om, långt fler har aldrig sett den och kommer tack och lov aldrig göra det. Final Destination 2 är däremot en skräckfilm som åtminstone skräckfans verkar hålla varmt om hjärtat.
Oklart varför.
Den första filmen var smart på ett lite gulligt brådmoget sätt. Den lyckades vända på den fysiska fixeringen som amerikanska skräckfilmer har, genom att göra en film som i själ och hjärta handlade om att skratta åt döden. Final Destination 2 är en förutsägbar counter-strike, som driven av någon provocerad producent och vreden hos en ”kommersiell” regissörs cyniska sinnen. Filmen består egentligen bara av en serie splattergags, sammanfogade av pratiga och pornografiskt konstlösa dialoger där främlingar nämner varandra vid förnamn efter två minuter och förklarar omständigheterna kring intrigen istället för att ens låtsas att de är med i något dramatiskt eller roligt.
Filmer som Final Destination 2 misstolkas ofta som ”kul”. Det finns ingenting kul med dem. Detta är ingen berg-och-dalbana och gimmicken fungerar inte. Tanken är, för den som minns, att karaktärerna undkommit döden och sedan dör i diverse freak accidents eftersom de ”skulle” dö. Vem hade kunnat ana att döden var så impotent. Vad hände med det gamla goda fingret på axeln? Trots att det hela borde vara elementärt så insisterar filmen på att slösa scen efter scen med att försöka förklara hur det här fungerar. Det hela är en billig produkt som inte kan anstränga sig tillräckligt mycket för att göra något som är värt någons möda så det enda den egentligen gör är att suga för pengar.
Det finns nivåer av intighet, emellertid, vilket Darkness Falls bevisar. Tanken är att den handlar om ”tandfen”, dvs. ett mordiskt spöke som plågar barn som lägger sina mjölktänder under kudden, och en bekymrad yngling som återvänder till hemstaden för att få bukt med den gamla frun. Att kalla manuset för rutin vore att tala illa om måndagar. I princip är det ett sällsynt fall av en film som inte har någonting alls att bjuda på; i princip varje scen är obligatorisk och innehåller ingenting som en dator inte hade kunnat laborera fram. Det roligaste med filmen är egentligen stunderna då man ser att manusförfattaren undrat vad han ska skriva härnäst, och funderingarna hamnat i karaktärernas mun. Vi talar om karaktärer som säger till varandra: ”How about telling me about the last 12 years of your life in 25 words or less?” Efter att en katt hoppat fram i ett extremt oinspirerat försök till en jump scare säger personen i bild: ”Black cat. Why not?”
Kom igen.