Man skulle kanske kunna få för sig att Ruben Östlunds andra guldpalmsvinnare vore någon sorts revolution, men den består av förvånansvärt gamla idéer. Är det möjligt att vara på en öde ö utan att omedelbart bli en metafor för mänskligt beteende? Har det någonsin funnits ett klasslöst skepp i en film? Nej, åtminstone sedan Defoe, och Buster Keatons The Navigator (som Triangle of Sadness oavsiktligt liknar) kan man slå vad om att det inte finns något jag varken på ö eller skepp.
Jag kom att tänka på en b-komedi med Van Damme, Welcome to the Jungle (2013) och undrade om inte den filmen var snäppet vassare. Jag kom även att tänka på Robinson. Eller, låt säga: Expedition Rubenson. Triangle of Sadness är lite grann som Östlunds Sällskapsresan, så kan man nog också se det.
Man kan se hur allt detta skulle kunna tilltala Östlund – han verkar oförmögen att föreställa sig en värld där vi inte dikteras av sociala regler, varför det är helt logiskt för honom att visa oss en bild av pirater följt av en explosion; detaljerna spelar ingen roll – vi har ordning eller kaos. Men innan jag ens kan börja tjafsa emot med filmen så verkar det som att Östlund är nyfiken på att tjafsa emot sig själv också. Den första delen av filmen visar oss en interaktion mellan ett ungt par som kommer överens med varandra efter ett gräl. Östlund tycks här signalera att han har vuxit ut ur sociologin, att han också kan erkänna att människor faktiskt kan kommunicera med varandra och att det faktiskt inte är så stor sak att tappa ansiktet offentligt (att han själv nu har fått skyhög kulturmansstatus är en ironi som jag låter vara för nu).
”Narrativen” leder oss sedan till en lyxkryssning, där vi luras till att tro att filmen kommer att handla om något. På ett typiskt slarvigt och halvdant sätt leds vi till yachten med Carl (mannen) som lovar Yaya (hans flickvän) att han ska få henne att älska honom ”på riktigt” (de är influencers och fotomodeller och så vidare ) som om detta skulle vara någon form av premiss för berättelsen som följer. Filmen är full av sådana förvirrande återvändsgränder som går upp i intet. Det är den sortens glada inkompetens som Östlund gillar att vältra sig i (han har ofta sagt att han egentligen inte bryr sig om filmer, han tycker att filmestetiken är tråkig, han får sin inspiration från YouTube etc…) och precis som när Rian Johnson gör filmer om tidsresor som inte är intresserade av tidsresor så gör Östlund oundvikligen filmer som inte är uppmärksamma på sig själva.
Detta har blivit mer uppenbart i hans senare filmer, som (motvilligt?) lutat sig mot intriger och karaktärer snarare än den sortens sociologiska ”tänk om”-scenarion som (typ) lyckades upprätthålla hela speltider i De ofrivilliga och Play. Hans filmer ser mer och mer kompetenta ut (och Triangle of Sadness har till och med några tystare, nästan lyriska ögonblick som faktiskt kan antyda empati för vad som finns framför kameran) men om Östlund går framåt som filmskapare är framstegen långsamma och frustrerande. De narrativa komplikationerna i The Square visade sig uppenbarligen vara alltför stora utmaningar för Östlund (filmen hade många sträckor som kändes långsökta och klumpiga, nästan till en amatörmässig grad) men även nu när han gör reträtt till enklare verkshöjder (”Van Damme was here” står skrivet i storyns marginaler, trots allt) kan han fortfarande inte ge filmen ett naturligt flöde eller en naturlig känsla för sig själv. Filmens största brist är den mest överraskande: Inget av det som händer, åtminstone inte när vi väl är på ön, härrör från den psykologi eller sociologi som har föregått det. Kort sagt, trots Östlunds kända förmåga för mänskligt beteende är scenariot inte alls särskilt trovärdigt.
Det skrymmande narrativet är dock bara en del av Östlunds medvetna slarv. Den visuella logiken i filmen är också gång på gång förvirrande och dunkel. Det här är till viss del mer petitesser, men jag börjar åtminstone känna mig utsvulten efter en estetik efter ett tag (kom tillbaka statiska kameratagningar, allt är förlåtet!) Enkla skämt är inte understrukna, som när det avslöjas att Woody Harrelsons kapten föredrar en hamburgare framför fina middagar; vi leds inte in och ut ur skämtet – istället sitter vi fast i ett mediumtagning och kan inte riktigt se riktigt vad som ligger på bordet. Här och där bestämmer sig Östlund plötsligt för att något ska hoppa fram och säga hej (sista tagningen till exempel) men när helheten inte beaktas gör inte delarna så mycket heller.
Trots allt detta så tycker jag att Triangle of Sadness har några teman som den lyckas ta itu med på allvar. Allt prat om klass är ett totalt villospår. Filmen har ingenting med klass att göra, och det är verkligen inte en satir. Händelserna som utspelar sig i filmen har med ren och skär klantighet och otur att göra och att karaktärerna tillhör olika klasser är bara en slump. Med tanke på att vi fortfarande bara pratar om en katastroffilm, berättarmässigt sett, var Titanic mycket mer av en klasssatir. Östlund är överhuvudtaget ingen satiriker och har aldrig varit. Han går otroliga balansgångar för att undvika att attackera någon och han utför intellektuell akrobatik för att komma runt att behöva säga något specifikt. I detta är han inte så unik, för den delen, eftersom han verkar i en tid då ”vibbar” och ” introspektion” är mycket fashionabla koncept.
Där, i den sista poängen, kommer Triangle of Sadness nästan fram till något meningsfullt; det blir en förväxlingskomedi om hur vi har tappat konsten att kommunicera med varandra. Hade karaktärerna bara varit uppmärksamma på vad som faktiskt händer runt dem – den aningslösa rika kvinnan som leker med besättningen, lagledaren som inte inser att hon är strandsatt på en ö, instagrammaren som inte äter pastan för att hon är glutenallergisk, kaptenen som inte styr sitt skepp (mest avgörande!) – så hade de alla haft det bra och klarat sig fint. Men var och en har huvudet uppe i sitt eget moln och de är helt ointresserade av var de är eller, ironiskt nog, vilka de är.
Trots mitt tjat tycker jag inte att det är en särskilt dålig film. Inte heller är den speciellt imponerande. Det är en småputtrande komedi, milt underhållande, totalt komformistisk; precis som Parasit har den vunnit en massa utmärkelser för att den ironiskt nog är tam; den säger inget speciellt, så den provocerar faktiskt ingen.