Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Livet är underbart (It’s a Wonderful Life, 1946)

Livet är underbart är ett bra exempel på en film som kan bli en livslång vän. Det är en bra inkörsport till äldre filmer men den avslöjar också sin magi mer ju fler äldre filmer man ser.

Det är förmodligen en av de första filmerna från 1940-talet någon ser, och man är benägen att ta det fantastiska berättandet för givet. Vi introduceras för James Stewarts George Bailey i en freeze-frame när han är mitt i en rörelse. Effekten är retroaktivt modern. När jag först såg den här filmen skulle jag inte ha haft några problem att referera framåt till Tarantino eller Guy Ritchie. På samma sätt skulle det pittoreska landskapet i Bedford Falls ha fått mig att tänka på Gremlins och intrigens Dickenstwist mot slutet skulle oundvikligen påminna mig om Tillbaka till framtiden-filmerna.

Jag minns nu inte om jag faktiskt gjorde det, men jag vet att jag var imponerad av filmen redan första gången jag såg den. Inte på grund av dess ”sentimentalitet” utan faktiskt, åtminstone delvis, på grund av dess skarpa realism. ”Sentimentalitet” är i alla lägen en relativ term, och en som jag tycker kräver en rejäl omprövning. Ser man den här filmen med nya ögon så bör man åtminstone kunna se att Frank Capra inte var en naiv eller illusorisk filmskapare. Som jag ser det var han i princip synonym med depressionen på 30-talet och Livet är underbart må viska om försiktig efterkrigspositivism men den är inte stor nog att överskugga filmens enorma bläckor. Scenografin må se pittoresk ut men filosofin och psykologin bakom det vi ser är alltför verklig. Filmen handlar om det verkliga livets omständigheter, varför det är livsavgörande att vanliga människor sysslar med politik (och inte bara ”politiker”), och när filmen uppmanar oss att leva livet så vill den också att vi ska förstå att det finns något skrämmande med livet. Det är något man måste kasta sig ut i, med svindel. George Bailey är extatisk i slutet, men denna extas är inte retorisk. Vi ser inte en Dickens-fantasi. I slutändan spelar James Stewart en man i ett tillstånd av chock. Det är som om han har gått igenom en skenavrättning. Det var inget pjosk på den här tiden, om man säger så.

Så, filmen är känd för sin sista akt. Men det är talande att man sitter upprätt redan i början. Redan som tioåring håller George Bailey ens uppmärksamhet; det är hypnotiskt. Livet är underbart är nämligen en av de där sällsynta ”symfoniska” filmerna, där varje rörelse verkar vara precis där den ska vara och progressionen från den första bilden till den sista känns självklar. Hur detta går till vet jag inte, men jag misstänker att det har något att göra med att en regissör begränsar sin palett, eller arbetar med bara ett fåtal verktyg, vare sig det är medvetet eller på grund av omständigheter. Det kan röra sig om skillnader i stämningar (E.T.) eller tempo (Pulp Fiction) eller fokus, som i Capras film. Filmen fixerar sig helt vid Bailey; vi engagerar oss för honom på en kosmisk nivå, bokstavligt talat. Vad scenen än handlar om så stirrar vi alltid på Bailey, uppslukade av vem han är och vad han kommer att göra.

Allt detta är en del av magin i Capras film, men det är inte allt. Mycket av magin har att göra med det svartvita fotot, själva texturen; versionen av verkligheten som en svartvit 1940-talsfilm representerar. Mycket av detta har försvunnit med tiden och förvandlats till förutfattade meningar om vad en ”gammal film” är. Det finns något uppenbarligen dött i den typ av Norman Rockwell-nostalgi som småstaden i Gremlins ger oss. Sättet Zemeckis remixar Capra i Tillbaka till framtiden kan också få en att tänka att Livet är underbart måste vara antik; en film man kan bryta sönder och göra vad man vill med, eftersom dess ande ändå lämnat oss.

Jag vänder mig naturligtvis mot dessa föreställningar med råge, inte minst på grund av hur mycket äkta lidelse man känner alstras genom Livet är underbart. Det är en film gjord i en tid då arbete och fattigdom var annorlunda verkligheter. De där 80-talsfilmerna alla älskar är ju mycket mer falska, långt mer verklighetsfrånvända, betydligt mer eskapistiska. Vill man återfå Capras referenspunkt är det enkelt: Se fler gamla filmer. Deras kollektiva världar blir så småningom tydliga för en ju fler man ser. Precis som stumfilmer sker (eller åtminstone borde ske) i den del av ditt huvud som är reserverat för stumfilmer, så måste också en 1940-talsfilm få ha en egen sfär. Det är som man brukar säga: Det förflutna är ett främmande land, de gör saker annorlunda där.

Scenografins konstgjordhet stör inte Capras realism; den representerar bara verkligheten, och det finns en diskrepans mellan verkligheten och dekoren som gör att berättelsen kan bli något mer än verkligt eller overkligt. Våra sinnen kan acceptera berättelsen som verklig, men våra ögon kan inte riktigt tro vad de ser. I den skarven lyckas Capra få det övernaturliga att kännas naturligt, verkligheten overklig, overklighet verklig eller, uttryckt en annan sätt, mer sann. Många filmer från 1940-talet lyckades göra detta trick; genom att använda sin inneboende overklighet för att övertyga oss om att det finns magi i verkligheten (inte i det minsta till synes oskyldiga americana-stycken som Our Town till exempel). Man missar det helt om man letar efter filmen i den del av ens huvud där moderna filmer sker (jag vet inte ens om jag har hittat den platsen själv, för jag försöker fortfarande ta reda på hur jag ska närma mig filmer från 2010- och 2020-talen). Då och då lyckas en modern filmskapare, som David Lynch, göra samma magiska trick under moderna förhållanden, men det sker minst sagt mot alla odds. Förr fanns magi lättare till hands.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *