💿 Våldet får inte segra (1960)

En vacker flicka vid namn Ruth. Hon har ingen familj kvar, ett faktum som alla listat ut utom hon. Platsen är Zagreb. Kriget är andra världskriget. Man är pro-tysk. Staden är täckt av affischer som propagerar för våldsam, antisemitisk handling – judar, basunerar texten ut, bör ej födas till denna värld. Det är bara en tidsfråga innan soldaterna ockuperar skolor och sjukhus, gator och torg. Det är bara en tidsfråga innan mörkertalet växer tills det blivit en nästan oöverskådlig skugga. När de tar Ruths familj förutsätter hon att hon får se dem igen. Vad ska hon annars tänka?

Man kan undra vad Ivos far tänker. Vad han vet när han tar henne under sina vingar. Ruth får bo under hans tak, och hon får även gifta sig med Ivo, en lagom stilig ung man i hennes ålder. På så sätt kan de inte ta henne, inte skeppa iväg henne till destination okänd. Är handlingen futil? Är det bara att dra ut på den oundvikliga utgången?

Tja, vem vet. Ingen som lever i dåtiden är medveten om det. Man kan inte veta hur den bit historia man tar del av ska spela ut i slutändan. Nazisternas dödssnara dras åt i Zagreb medan kriget pågår, det är allt de vet, de som lever där och då. De har inget facit, inget panorama. Soldaterna marscherar. Inga judar tillåts åka tåg. Folk försvinner. Detta är vardagen. Ingen kallar det fascism, ingen kallar det ens nazism. Det är bara tillståndet, en vardag som någon gång för inte så längesedan (eller sedan årtionden tillbaka?) förvridits till att bli ett varande av ångest. Ivos far gör åtminstone något.

Ivo själv är för ung och dum för att riktigt förstå sammanhanget han är en del av. Han gifter sig med Ruth motvilligt och för att han ännu inte lärt sig hur han ska säga nej till sin far. Han försöker låtsas som att äktenskapet inte har någon påverkan på hans liv. Kamraterna ställer till med svensexa, men undrar hur det kommer sig att han gift sig så plötsligt, och med vem. Alla kanske utgår ifrån att det är med Magda, hans flickvän, men hon har snart avvisat honom, förvirrad inför situationen och rädd för sitt rykte… eller kanske bara rädd. En av Ivos kamrater, en särskilt lismande typ, driven av torr intelligens och omänsklig beslutsamhet, är särskilt nyfiken. Det kommer inte som någon överraskning att vi senare ser honom i en uniform.

Ivo är frustrerad över sin situation, ung och omogen som han är. Han är arg och vresig inför Ruth… men mjuknar snart. Hon är en kvinna vars identitet blivit synonym med utanförskap, en kvinna som lärt sig att betrakta sig själv som en icke-människa, en person som knappt tror på sin egen existens. Hennes underdåniga förtvivlan ruinerar Ivos bräckliga murar av attityd, och tar tag om hans samvete. Ju fler frågande ögonbryn som höjs, ju mer motstånd han möter, desto större blir hans övertygelse om sin kärlek. Ivo och Ruth är kort sagt snart två riktiga unga älskande. Och ju starkare deras kärlek blir för varandra, desto större växer sig såklart de där skuggorna omkring dem…

Allt det här är upptakten till vad som hade kunnat vara en tämligen förutsägbar och tam melodram. Storyn har en doft av ungdomsbok, och det är lätt att tänka sig kontexten – andra världskriget, Förintelsen – som en slags duktig dekor, något som är upplysande och undervisande och moraliskt på det lite väl avrundade och tvådimensionella sett som man relaterar till skolbänken.

Men istället vibrerar Våldet får inte segra av en typ av desperation, som om den längtar efter ett sätt att krossa sin fiktion och låta Förintelsens alla detaljer välla ut ur den inramade bilden. Särskilt för att vara en film från 1960 är den osedvanligt uppriktig och klar inte bara över Förintelsens vidrigheter utan den raka och oåterkalleliga ideologi som låg bakom den. Filmen visar oss förintelseläger som de såg ut, och skrattande barn som forslas in i en dödsbil, och även i filmens desperata final, där Ivo letar efter Ruth som en spion och vi ligger på gränsen till någon slags äventyrsfantasi, släpper filmen inte tag om sin hudlösa ton.

Det är inte en film gjord för att underhålla oss eller engagera oss med sin intrig, trots att den använder helt utmärkta mallar och formler för att berätta sin berättelse enligt konstens alla regler. Mer relevant är hjärtat som slår under ytan av dramat, det öppna sår som kriget ännu är, den ylande sorg för de som mördats som filmen försöker att sjunga för. Kriget hade inte varit över i 20 år när filmen gjordes och 20 år är, precis som våra 70, ingenting.

Förintelsens trauma hade dock inte, som i vår tid, letat sig ner till det undermedvetna, eller till den direkta glömskan – det hade ännu nerver, och gäckade världens blodomlopp. Denna film formade sig kring två unga människor, som för att nå ut till de unga människorna i publiken, som någon slags hymn åt det förlorade och en bön för framtiden. Frågan vi ställer oss idag är onekligen om de unga, när de vuxit upp, minns denna stora sorg, eller om de vill lägga den i glömskans rabatt, där den oundvikligen kommer att förmultna och bli ny jord, där hatet än en gång kan gro.

FREDRIK FYHR

---

Deveti krug. 1960 JUGOSLAVIEN/KROATIEN 107 min. sv/35mm/1.37:1. R: France Stiglic. S: Dusica Zegarac, Boris Dvornik, Branko Tatic, Ervina Dragman, Dragan Milivojevic, Vera Misita, Beba Loncar, Mihajlo Kostic-Pljaka, Bozidar Drnic, Djurdja Segedin, Nedim Omerbegovic, Vladmiri Krstulovic, Emil Glad, Dragutin Krelijus, Viktor Leljak.