Jag har själv tänkt på Phantom Thread i flera dagar nu, och hittar hela tiden fascinerande saker jag inte tänkt på
Jag såg Phantom Thread två gånger, och väntade en vecka med att skriva om den. Det var inte så mycket för att Paul Thomas Andersons filmer förtjänar det, även om det helt klart gällde när jag skrev om hans förra film, Inherent Vice, som är omöjlig att se bara en gång. Främst av allt unnade jag mig det bara. Nuförtiden hinner jag inte se alla nya filmer som kommer, så jag har tillfälligtvis inte kvar några illusioner av att vara en sådan där ”rapporterande” kritiker, en som kryssar av pressvisningar och levererar veckans premiärer i ett fint paket. Mer och mer försöker jag istället se och skriva om film för filmens skull – gammalt som nytt, högt som lågt – och då kunde jag lika gärna låta Phantom Thread ligga och gro. Den som ser den ser den.
Som alla Andersons filmer är en recension på den till någon mån lönlös – filmen förtjänar ett samtal, eller en analys, och en god recension kan bara ta upp valda delar av vad som är så speciellt med filmen. Phantom Thread är inte lika iögonfallande mystisk och kryptisk som hans två tidigare – Inherent Vice och The Master – vilket jag antar är det slutgiltiga resonemanget till varför jag inte gett denna film högsta betyg där jag gjorde det med dem. Men betyg är inte så noga. På många sätt är dessutom Phantom Thread minst lika mystisk och kryptisk, bara lättare att hänga med i medan den pågår. Jag accepterar helt ett resonemang som går tvärtom – att detta är hans bästa film, just för att den är så följsam. Absolut kan det vara så. Jag vill inte kroma den redan skinande lacken på min Anderson-vurm – jag älskar, älskar och åter älskar denna regissör – men hans filmskapande rör sig på en sådan höjd att det rent objektivt inte går att förneka hans talang. Därefter är det kanske faktiskt en ”smaksak” vilken av hans filmer man tycker är allra bäst. Det existerar inga brister i hans filmer på en ren strukturell eller teknisk nivå. De är, till den mån filmer kan vara det, felfria.
Jag nämnde ordet följsam, och låt oss ta tag i det igen. Andersons tidigare filmer har också varit påtagligt symfoniska – intrigen tar dem inte framåt, intrigen bara guppar på vågorna som är Andersons bilder och musik – men Phantom Thread är kanske hans mest fulländat symfoniska hittills (eventuellt för att Anderson denna gång fotat filmen helt själv). Den ena sekvensen följer den andra som en drömsk dans. Varenda bild, om den så visar oss en Bauersk interör eller en ofantligt vacker engelsk landsortsvy, är smärtsamt bildskön, och hela tiden är Johnny Greenwoods med rätta hyllande musik där och lyfter ögonblicken som nätta lådor från en famn till en annan. Greenwoods teman är lånade från Rachmaninoff, det vill säga Kort möte (1945) och Lolita (1962), och placerar filmen (på ett lika subtilt sätt som allt annat i den) i en klassisk, organisk och självklar filmtradition: Den stora, romantiska berättelsen om hjärta och smärta, men inte utan några mörkgröna stråk av osund besatthet och förvridenhet.
Kärlek är ju aldrig en helt självklar sak. Under ytan av bilden av två människor som kysser varandra vilar ett djupt hav av paradoxala strömmar, motsättningar i landmassorna, dunkla varelser i skuggorna, ett och annat mycket kallt rev. Det finns saker vi inte vet, saker vi inte kan vara helt säkra på, och vi kan egentligen inte vara säkra på något vi har framför ögonen. Denna Kubrickska paranoia har Anderson lekt med flitigt i sina senaste filmer, och återigen når han någon slags fulländad spets i Phantom Thread, som börjar med en medium-närbild på Alma (Vicky Krieps) som sitter vid en öppen eld, sävligt ler och säger att ”Reynolds har fått alla mina drömmar att gå i uppfyllelse – han har gett mig hela mig”. Stunden verkar förtrolig, men vi anar ju att något inte stämmer. Denna underdåniga kärleksförklaring till en man tycks lite omodern, hennes leende lite väl idealiskt; den öppna elden anar vi bara, dess sken kommer någonstans från vänster utanför bild, och vi vet inte vem hon pratar med eller när. Detta är inte det typiska sättet att öppna en film på. Detta verkar säga något helt annat än det som sägs – eller? Och vad är det som sägs… egentligen?
Inte för att vi inte förstår vad som följer – liksom i Kubricks filmer finns det åtminstone två världar, en som pågår under ytan och en som pågår ovan den, och de två världarna möts ytterst sällan. Berättelsen vi får är en kärleksberättelse och en karaktärsstudie – platsen är London, årtiondet 50-tal och huvudpersonen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis) är en högborgerlig kläddesigner (eller ”klänningskapare”, som han själv säger) som lever ett liv med absoluta rutiner och krav på fokus och lugn på ett sätt som inte går att föreställa sig idag. Reynolds är ett geni, tycks det, som bor i ett flådigt hus på en Downing Street-liknande gata, hans frukostar sker i nästan absolut tystnad och om någon kommer med en dålig nyhet så är hela dagen förstörd. Detta är en man som inte hade kunnat fungera i en tid av mobiltelefoner och sociala medier, för att konstatera det uppenbara. Reynolds liv är en rutin av balettliknande dagar där varje måltid är en ceremoni, varje plagg en Mona Lisa, och mötet med kunderna innebär stort, modest, ståhej. Hans kunder är nämligen mestadels kungligheter. Reynolds själv är också som en slags kung i en Disneyfilm – under honom arbetare en liten armada av rultiga äldre kvinnor som syr hans kläder, och vid sin sida har han den styvmoderliga systern Cyril (Lesley Manville) som vi tidigt anar är hjärnan som får hela den här världen att fungera.
Alma, då, den unga kvinnan vars ”drömmar gått i uppfyllelse”, är den oansenliga servitrisen som Reynolds en dag kurtiserar efter en imponerande frukost ute på landsbygden. Hennes askungesaga tycks vara given. Plötsligt är hon del av denne mäktige mans förehavanden. Plötsligt är hon i en värld som på sin höjd bara går att drömma om. Hon, som aldrig verkar ha gett sig själv anledningar att tänka gott om sig själv, känner sig nu plötsligt dyrkad, älskad, uppklädd i de vackraste av klänningar – perfekt. Hon kan förstås inte veta att Reynolds redan gjort sig av med flera flickor som verkar ha upplevt precis samma sak, och inte heller kan hon ana att ett liv med Reynolds kommer visa sig vara en närapå omöjlig uppgift. Detta är en man som egentligen inte ser att någon annan än honom själv finns i världen. Detta är en man som inte tycker om när man brer smör på sitt rostade bröd så att det låter för högt. Detta är en man som är en ”styvpappa” Långben, mardrömsversionen av Richard Gere i Pretty Woman (1990) – ett överlägset geni, och även en koncentrerad jättebebis.
Men jag märker att jag inte gör filmen rättvisa genom att försöka förklara vad den handlar om, eller vad vi ser i den. Vi kan återgå till det där om att vi ser saker, samtidigt som vi inte ser dem. Alma älskar Reynolds, för varför skulle hon annars stanna vid hans sida? Å andra sidan kan vi ha Gone Girl i åtanke, eller det halva dussin Hitchcock-filmer som Anderson kontinuerligt flörtar med (han till och med kopplar Reynolds till Norman Bates vid ett par tillfällen). När jag såg Phantom Thread första gången fanns det åtminstone tre tillfällen då jag trodde att jag visste exakt vad som skulle hända, men Anderson smeker oss åt ena hållet för att dra undan mattan med sidenhandskar i nästa. Detta är en verkligt oförutsägbar film som det är oklokt att försöka ”förklara”.
Reynolds är ju inget monster, han är ju tvärtom lite rar i sin världsfrånvända piedestaltillvaro. Eller så kan man tycka hemskt illa om honom. Eller så kan man tycka synd om honom. Eller så kan man bara tycka om honom. Och Reynolds älskar Alma, för varför skulle han annars aldrig göra sig av med henne som han gjort med alla andra? Å andra sidan… ja, ni kanske förstår.
Huvudsaken är egentligen inte vad filmen handlar om – filmens främsta förtjänst är att den är andetagande romantisk, smärtsamt välgjord och underbar att se på, och den stora frågan den ställer är frågan vad som egentligen händer i den. Berättelsens konventioner gör att vi tar saker för givet, utan att tänka på det – det gör att vi kan följa den oerhört romantiska berättelsen, och inte nödvändigtvis tänka på alla oändliga anspelningar förrän senare.
Jag har själv tänkt på Phantom Thread i flera dagar nu, och hittar hela tiden fascinerande saker jag inte tänkt på – faktumet att filmen utspelar sig efter kriget, till exempel, och att Alma tycks komma från Tyskland. Faktumet att ”Cyril aldrig gifte sig”, att den belgiska prinsessan ”aldrig förargas” (om det var hon?), eller att den där unge doktorn är ”Almas”.
Nej, du ska inte förstå vad jag menar – jag försöker uppmuntra dig till att ställa in dina kvällsplaner och gå och se Phantom Thread, om du kan, medan den går på bio. Det är en ofantligt vacker film som du kommer att minnas i resten av ditt liv. Den reklameras som en romantisk film, och det är den. Den reklameras även som Daniel Day-Lewis svansång, men det är inte för hans skull man ska se den. Den ena änglastarka begåvningen i filmen är Vicky Krieps, som den oåtkomliga Alma. Den andra är Lesley Manville, som spelar systern och businesshjärnan Cyril, en prestation och roll som både i övertygelse och karaktär är bland det mest imponerande och fascinerande jag sett på film, någonsin. Man borde lägga alla årets Oscars i en säck, oavsett kategori, och ge till henne. Se henne gärna i Mike Leighs All or Nothing efteråt, och fråga dig själv om dina ögon verkligen tror att det är samma person. Man får helt enkelt lov och tappa hakan och likt en annan sportkommentator säga: ”Otroligt!”
Så, Paul Thomas Andersons filmer är svarta hål att falla ner i och så även Phantom Thread. Jag inser att det är ofantligt förutsägbart av mig att hylla hans nya film, efter att jag hyllat hans föregående och den innan det, men man ska ju inte skriva om film för att positionera sig eller hålla sig fräsch i tiden. I någon godtycklig mening ser jag visserligen Andersons tidigare tre filmer som strået mer originella och unika, och rimligen borde jag därför kunna argumentera för att den här är ”sämre”, men ändå vill jag bara vidhålla hur Phantom Thread är överväldigande imponerande och kalejdoskopiskt enigmatisk. Det är en film som inte tar slut, egentligen, för när eftertexterna rullat klart (ner till Greenwoods sista slutnot, som kommer med en dedikation till Jonathan Demme) så går vi ut ur biosalongen och börjar prata om vad vi sett. Det kommer vi att göra länge. Filmer som Phantom Thread lever längre än människor.
FREDRIK FYHR
PHANTOM THREAD
2017 Storbritannien, USA. färgfilm 35mm 1.85:1. (35mm, 70mm). Regi: Paul Thomas Anderson. Manus: Paul Thomas Anderson. Producent: Paul Thomas Anderson, Megan Ellison, Daniel Lupi, JoAnne Sellar. Huvudsakliga skådespelare: Vicky Krieps, Daniel Day-Lewis, Lesley Manville, Brian Gleeson, Harriet Sansom Harris, Pauline Moriarty, Eric Sigmundsson, Phyllis MacMahon, Silas Carson, Tim Ahern, Emma Clandon, Julia Davis, Jane Perry, Philip Franks, Gina McKee, Camilla Rutherford, Sue Clark, Joan Brown, Harriet Letich, Dinah Nicholson, Julie Duck, Maryanne Frost, Elli Banks, Amy Cunningham, Amber Brabant, Geneva Corlett. Foto: Paul Thomas Anderson (okrediterad). Klippning: Dylan Tichenor. Musik: Johnny Greenwood. Scenografi: Mark Tildesley. Kostym: Mark Bridges. Produktionsbolag: Annapurna Pictures, Focus Features, Ghoulardi Film Company, Perfect World Pictures. Svensk distributör: UIP. Kategori: Mellanbrett drama, auteurfilm, arthouse, bolagssamarbete med viss studiorelation. Genre: Drama, romantik, kostymdrama (modern historia), karaktärsstudie med isbergsteknik, öppet modernistiskt perspektiv, nyanserad stilblandning med toner av biopic, thriller och mysteriefilm. Premiär: 24 november 2017 (Beverly Hills), 11 december 2017 (New York). Svensk premiär: 23 februari 2018.
Omdöme: Extremt välgjord och noggrann romantisk berättelse, vattentätt full av avancerade tematiska trådar och ett nätverk av allusioner och hänvisningar – ytligt sett dock en klassiskt romantisk berättelse, berättad med total taktfullhet och metodisk utveckling, om än byggd på visuell och musikalisk överdådighet och karaktärsporträtt mer än en intrig (berättelsens helhet är istället fördunklad, och kräver av åskådaren nyfikenhet och upptäckarlusta). Förstklassigt hantverk med en varm romantisk ådra i foto och musik, parerad med en illmarig och nyanserad kyla i undertonerna (via diverse ellipser och andra ambivalenser i berättandet). Allmänt speciell och svårplacerbar film, men fantastiskt originellt utförd och fascinerande inte minst på grund av de utomordentliga skådespelarna och den perfekta personregin.
Ett svar på ”Phantom Thread”