Bio, featured, film, Filmloggen

Licorice Pizza (2021)

Det känns som att det var otroligt längesedan jag såg en ny film av Paul Thomas Anderson.

Tydligen var det fyra år sedan jag såg Phantom Thread, mannens eventuella peak i fråga om suggestiv subtilitet och det slutgiltiga beviset på att Anderson har en sällsam förmåga att anpassa sig till vilka scenarier som helst och att hans instinktiva förståelse för människans dunkla begär gör att han kan börja skriva en scen, bekanta sig med karaktärerna och följa deras färd till en destination som plötsligt känns självklar. Denna egenskap brukade man förr i tiden, när ordet var på modet, kalla genialitet.

Som vi alla vet så känns 2018 inte som ”fyra år sedan”, utan snarare som två decennier sedan. Men det är inte bara därför som det känns längesedan. Paul Thomas Anderson har aldrig riktigt varit del av den så kallade samtiden. Hans filmer utspelar sig i dåtiden. De innehåller ofta någon form av latent kontrovers – alltså en kontrovers som aldrig riktigt kommer till skott, eftersom folk inte riktigt till hundra procent begriper om de verkligen tolkat honom rätt. Andersons tematik är undflyende, ibland direkt irrationell, och det är en av anledningarna till att många inte förstår sig på honom; han ”har ju inget att säga”, särskilt inte om specifika ”talking points”, det vill säga ”ämnen” som ”vi” för tillfället tycker är ”aktuella”. Särskilt traditionella svenska kritiker slutar ofta med armarna i luften – den bokstavstrogna och praktiskt lagda svenska kulturhistorien har inte en speciellt bra relation till abstraktioner och teoretiska spekulationer, och i Andersons filmer finns det ofta inget att ”ta på”. Man är ensam med sina egna reaktioner i hans filmer och det oroar många.

Annat än, såklart, den så kallade ”filmbro”-delen av publiken som såklart älskar allting han gör, av den enkla anledningen att han skapar nostalgiska miljöer; fotots cinematiska effekter är så med utstuderad detaljrikedom och trots de många diffusa tongångarna finns det aldrig några kvinnor som på allvar stör eller kommer i vägen för de manliga huvudpersonernas framfarter.

Det vore väldigt tråkigt om Paul Thomas Anderson själv började tro på sin egen hype, och ännu tråkigare om det var den hypekorgen han valde att lägga alla sina ägg i.

För, och låt oss se om jag kan winga tillbaka det här PTA-style till vad jag ville börja med:

Licorice Pizza känns inte som en ny Paul Thomas Anderson-film.

Det känns, faktiskt, som en gammal Paul Thomas Anderson-film. Rättare sagt känns det som alla hans tidigare filmer hoprullade till en… tja, pizza. En dubbelinbakad, med extra stor läsk.

Filmen utspelar sig i LA på 70-talet. Check. En hel del lustiga figurer och stolliga upptåg är som hämtade ur Boogie Nights . Huvudpersonen och situationen kring henne (en 28-årig tjej som bor hemma med sina föräldrar och som motvilligt faller för en femtonårig pojke som i sin tur lyckas med att vara värsta entreprenören; han säljer både vattensängar och flipperspel), känns bekant från såväl Magnolia som Inherent Vice; den diffusa kärlekshistorien är en utveckling av den i Punch-Drunk Love. Gossens ambitioner, hans naivism kontra den verkliga världens omständigheter, går igen från There Will Be Blood och behovet av samhörighet, särskilt i förhållande till religion och andra täta samfund, är ett sidospöke från The Master.

Klagar jag på det här?

Nja… inte för tillfället. Men när stora regissörer – regissörer man utan problem kan jämföra med Kubrick – slutar överraska en så finns det anledningar att oroa sig lite grann.

Inte så att Licorice Pizza inte är en tjusig och hänförande film – den har många fantastiska stunder och fascinerande underströmmar; huvudpersonens utanförskap, sättet hon seglar fram på jakt efter andras bekräftelse, ger dramat mänsklig klangbotten. Den kriminella åldersskillnaden mellan henne och pojken (en typisk latent kontrovers) ger filmen en laddad spänningspunkt som känns befriande tabu. Den obönhörliga kontexten av kommers – pojken är från början en barnskådespelare, och redan invaggad i skådespelssamhällets spektakel, medan den unga kvinnan rimligen suktar efter en mening bortom Hollywood (finner det i ”kärlek”, oh well, det är väl sött antar jag) – gör filmen till Andersons mest konservativa… jag menar, det är en libertarian kärlekshistoria om entreprenörskap på 70-talet. Ingen kan missta mig för en vurmare av dessa saker, men jag uppskattar det tuffa perspektivet.

Men med det sagt, och trots allt det, är Licorice Pizza tveklöst den första gången som Paul Thomas Anderson gör en Paul Thomas Anderson-film. Hans tidigare filmer har varit så utmanande att de tvingat en att ändra sitt perspektiv på dem, utan att någonsin bli omöjligt kryptiska eller ”svåra”, men allt i Licorice Pizza känns om inte väntat så åtminstone helt bekant. Om det är början på en nedåtgående kurva för den här regissören så tycker jag att han kan följa Tarantinos exempel och överväga en pension. Filmerna han gjort är några av de bästa jag sett under de senaste årtiondena. De räcker faktiskt. Jag har ingen lust att se honom göra mer och mer urvattnade kopior på sig själv.

Jag hoppas att jag går händelserna i förväg. Jag hoppas att Anderson inser att han kanske är fast med tyngden av sina egna ambitioner. När man väl börjar klättra högre och djupare så finns det helt enkelt ingen väg tillbaka till enklare tider.

Om man inte, som Tarantino, lyckas tajma det så att man blir djupare genom nostalgi.

Eller om man inte, som Linklater, redan befinner sig i en timewarp till att börja med.

Paul Thomas Anderson får också längta. Jag ger honom det. Men jag förväntar mig mer.


2021 USA/KANADA 133 min. färg/35mm/2.39:1. R: Paul Thomas Anderson. S: Alana Haim, Cooper Hoffman, Sean Penn, Tom Waits, Bradley Cooper, Benny Safdie, Skyler Gisondo, Mary Elizabeth Ellis, John Michael Higgins, Christine Ebersole, Harriet Sansom, Harris Joseph Cross, Danielle Haim, Este Haim, Moti Haim, Donna Haim, Maya Rudolph, Ryan Heffington, Nate Mann, Isabelle Kusman, Destry Allyn Spielberg, George DiCaprio, Iyana Halley, Ray Chase, Emma Dumont, Yumi Mizui, Megumi Anjo, Emily Althaus, Tim Conway Jr, Griff Giacchino, James Kelley, Will Angarola, Milo Herschlag, John C. Reilly. Helt analogt fotad och framställd; printad digitalt samt analogt i 35mm och 70mm (men det går såklart bara att se den digitalt i Sverige).