Paterson

En av de mer överskattade filmer jag känner till är Amadeus (1984). Jag har sett den ett par gånger och den är bra – ja, den är bra, så säg inte att jag sagt något annat – men för att vara en film om kreativitet så är den förvånansvärt ytlig för sitt rykte.

Jag älskar däremot vad Jim Jarmusch gör här i Paterson.

Det är den andra filmen.

Den har ett meditativt flyt.

Den upprepar en dag, för dag, för dag.

Dagar har rytmer när de kommer och går.

Poesi är rytm.

Filmen handlar om en busschaufför som skriver poesi och ser mönster i tillvaron.

Han har en flickvän. En dag säger hon att hon drömt om att få tvillingar. Busschauffören träffar därefter ett par tvillingar – sedan ett par till. Varje gång han ser ett par tvillingar blir han påmind om hennes dröm.

Det är så livet fungerar, innanför pannbenet.

(Åtminstone för mig – kanske för dig? Jag vet ej)

Två pojkar sitter på högra sidan av bussen och pratar om Hurricane Carter, deras fötter nuddar inte mark. Dagen efter sitter två män på samma stolar och pratar om Larrys grillfest – ”Va” säger den andra förvirrat. ”Hade Larry en grillfest?”

Vår vän busschauffören träffar en del människor.

Mestadels är han hemma med sin flickvän.

Han har några vänner nere på den lokala baren.

Steg för steg, dikt efter dikt, börjar filmen hitta en form.

Det är en av de bättre filmer jag sett om kreativitet – det är ett svårt ämne att faktiskt hitta ett uttryck för. Det hände aldrig riktigt i Amadeus, till exempel.

Vår vän busschauffören upplever en slags magisk fredag, när han vaknar försenad och allting är lite skevt efter det – när han inte gör exakt som han brukar så missar han också sina rutiner, de är liksom steget före honom hur han än gör, som att dagen blir en enda serie missade tider. Vissa saker som alltid brukar hända händer inte den dagen. Flickvännen får en gitarr på posten, försöker lära sig spela.

Filmer som Paterson är sällsynta – både i sättet de är gjorda och i vad de handlar om. De har på hjärtat att vilja fånga ett fritt meditativt flöde, fånga vad det där egentligen är, det där som man anar runt gathörnet eller medan man står i kön till en kiosk, det där man egentligen hela tiden går runt och undrar vad det är. Det är livets ”magi”, även om det inte syns eller hörs annat än mellan raderna i vardagen – det påminner en hel del om Kieslowski, som bemästrade den här tekniken som ingen annan.

En grej händer med chaufförens buss. Det blir en konversation på baren. Det som händer i våra liv är de saker vi pratar om.

Rutiner, upprepningar, detta är också nyckeln i skådespeleri och konstnärligt hantverk.

Efter ett tag kan det hända att man hypnotiserar sig själv.

Det är lite som vad Tom Cruise och Nicole Kidman sa om inspelningen av Eyes Wide Shut (1999), efter den fyrtiofemte tagningen har man gått bortom ”zonen” och ”saker börjar hända”.

Jarmusch hittar på ett unikt sätt denna känsla i sitt eget uttryck, både i det minimalistiska sättet han filmar sina scener och berättar sin historia, och i den på gränsen till absurda tonen som livets självklarheter får i scenerna. Det är drömskt, nästan hallucinogent, men det har hela tiden fötterna på jorden och en nykter blick.

Livet är fullt av sorg och smärta. Poesi, och bredare uttryckt kreativitet, är ett sätt att använda de känslorna för att skapa vindskydd av ord och bilder. Beroende på ens humör eller tillstånd så kan det vara bara ljudet av hur vissa ord låter – ”excuse me” eller ”uh huh” – men kreativitet i sig kan också innebära grym smärta och lidande. En konstnärs liv är typiskt sett en stoikers liv, ett liv där medvetandets energi accepteras blint, ett där själva levandet kan sorteras upp i ens sinne och ens själ bli del av det (eller hur man nu väljer att uttrycka det).

Ett kreativt sinne kommer tolka världen genom att studera en mångfald av mönster – ett exempel är karma. Pengarna som går till en gitarr kommer tillbaka som en bakelse. En förlorad bok kompenseras genom en ny bok.

Cyniker kan hånfullt fnysa åt busschaufförens dikter, men kan kanske notera att den sista dikten vi hör är mycket mer sofistikerad än de andra – det är den sista vi hör, men för honom själv är det förmodligen hans första, den första riktiga. Den första som skrivs med verklig vetskap om att det kan vara den sista.

Jag varken vill eller kan förklara ihjäl den här filmen. Jag inser att jag bara kan sporadiskt prata om tankar som kom in i mitt huvud medan jag såg den. Det är en överväldigande, fascinerande film, på sitt enkla och tankeomstörtande vis, och om något av det här låter intressant för dig så kommer du vilja söka efter den.

FREDRIK FYHR

---

PATERSON

2016 USA, Frankrike, Tyskland. 118 min, codex (SxS Pro) DI 2K (DCP), färgfilm, 1.85:1. Regi: Jim Jarmusch. Manus: Jim Jarmusch, inspirerad av dikter av William Carlos Williams och Ron Padgett. Producent: Joshua Astrachan, Carter Logan. Huvudsakliga skådespelare: Adam Driver, Golshifteh Farahani, Nellie, Rizwan Manji, Barry Shabaka Henley, Masatoshi Nagase, Trev Parham, Troy T. Parham, Brian McCarthy, Frank Harts, Chasten Harmon, William Jackson Harper, Method Man. Foto: Frederick Elmes. Klippning: Affonso Gonçalves. Musik: Jim Jarmusch, Carter Logan, Sqürl. Scenografi: Mark Friedberg. Kostym: Catherine George. Produktionsbolag: Inkjet Productions, i samarbete med K5 International, Amazon Studios, Le Pacte, Animal Kingdom. Distribution: Scanbox (DCP, 2017). Genrer och kategorier: Drama, arthouse; litterärt modernistisk drama av novelliknande karaktär, med inslag av melodram och slice-of-life; tre/femaktsstruktur; arthouse/auteur-indie; independentfilm gjord på initiativ av eget företag, via diverse produktionsbolag i samarbete. Premiärdatum: 16 maj 2016 (Cannes). Svensk premiär: 15 november 2016 (SIFF), 6 januari 2017.

Omdöme: Ovanlig berättelse som framhäver ovanlig tematik genom en ovanlig narrativ struktur och en ovanligt meditativ berättarstil – oavbrutet koncentrerad och saklig, dock, och lyckas till slut (på helt egna villkor) sätta fingret på outsägliga sanningar om kreativitet och de olika multituderna av konstnärligt skapande i en tidlös existentiell kontext.