Liksom Jack the Ripper fanns de på riktigt, Burke och Hare. Det är lätt att glömma bort. Det är också det kanske märkligaste med denna redan rätt så märkliga film – en av de allra bästa och mest underskattade brittiska gammelrysarna, med ett av de allra bästa framträdandena av Peter Cushing.
Fredagen den 13:e är inte en speciellt bra film, men jag har alltid känt att den har något litet extra som den inte riktigt fått erkännande för.
Jag har aldrig riktigt fattat grejen med Point Break.
När den franska nya vågen blommade ut var Claude Chabrol med i startelvan
Få saker är lika eländiga som när man säger ”den här filmen kan nog inte bli värre” och skådespelarna plötsligt öppnar munnarna och brister ut i sång.
Är det läge att bli nostalgisk för det tidiga 2000-talet?
Har någon lyckats filmatisera Shakespeares midsommarnattsdröm ordentligt?
Glass är en film som handlar om skurkarna. Det är den första nyckeln
A Private War är en otypiskt bra biopic, en genre som nästan alltid undviker den typ av råa känningar som den här filmen eftersträvar.
Cloud Atlas var en film som irriterade mig bortom tid och rum när jag såg den första gången