Marguerite är en exceptionell film – en studie i hederlighet, som sätter fingret på människohjärtats gråzoner: Vi skrattar i början, men gråter i slutet.
Den introducerar för oss Marguerite (Catherine Frot), en baronessa i 1920-talets Paris som lever ett liv som man får anta att de flesta baronessor i 1920-talets Paris lever sitt liv: Något världsfrånvänt spenderar hon sin tid i sin lantliga jättevilla, där en tjänare fotograferar henne iklädd kostymer från berömda opera-uppsättningar – dyrbara rariteter – medan hennes man rör sig in och ut ur hemmet, som om han är rädd för att se henne. Då och då iscensätter hon privata tillställningar där tolv dussin gäster från den franska gräddan kommer för att hålla god min. Tillställningarna innefattar nämligen operasångare som framför nummer inför den lilla publiken, och Marguerite själv är den stora akten. Hon går fram till publiken och sjunger de berömda styckena från ”Pajazzo” och Mozarts ”Trollflöjten”, och alla applåderar vilt. Hon ler och tackar ödmjukast åt allas kärlek.
Det är bara ett problem – Marguerite kan inte sjunga. Eller, rättare sagt, ingen kan sjunga sämre än Marguerite. Det är nästan så att man tror att manusförfattaren och regissören Xavier Giannoli driver med oss när Marguerite öppnar munnen: Hon tar i för allt vad hon kan men rösten låter som ett helt krig, och man tror verkligen att någon i den där tappra publiken ska dö av tortyren. Marguarites sångröst får en att önska att man vore döv.
Det är naturligtvis dråpligt att se henne, klädd som en stor diva med påfågelstjärt på huvudet, stolt bröla ut de värsta toner man någonsin hört, allt i den stolta tron att hon är århundradets sopran. Att Giannoli förstår detta signaleras i Marguerites iögonfallande efternamn Dumont – Marguerite är alltså praktiskt taget namne med Margaret Dumont, den inbillat nobla dam som bröderna Marx drev med i sina filmer, och precis som hon är Marguerite blind inför faktumet att hon saknar talang; som en korsning mellan Ed Wood och Margareta Ribbing tackar hon för publikens applåder, till synes fullt övertygad om att hon är en stor begåvning.
Om Marguerite hade varit en korkad kvinna, eller en pompös aristokrat, hade filmen varit outhärdlig – ett plumpt, cyniskt skämt. Men den fångar oss redan från början via Catherine Frots geniala framträdande – hon gör Marguerite till en fruktansvärt snäll person, och vi behöver inte ens så många förklaringar till varför ingen bara berättar för henne att hon inte kan sjunga. Naturligtvis har de inte hjärta. Skulle du? Marguerites ansikte utstrålar god naivitet och under ytan anar vi ett universum av psykologiska mysterium – kanske är det en mask? Kan hon verkligen inte förstå hur uselt hon sjunger? Vad ska hela den här maskeraden vara bra för?
Det tycks vara en enkel idé till en rätt vanlig komedi men redan i de första scenerna dukar Giannoli upp till ett symboliskt smörgårdsbord av tolkningar i alla riktningar och tematiska spår att följa hela filmen igenom. Marguerite är en film om många saker – klass och socialt hyckleri, till exempel, och faktumet att alla konstnärliga uttryck i slutändan är relativa. Marguerite kan inte sjunga men hon vill – och hon är så rar och vän att alla älskar att hon vill. I takt med att ryktet om ”den mystiska Marguerite” sprider sig så blir hon en smärre berömdhet i det parisiska musiklivet – och någonstans här hintar Giannoli om en relativisering av konsten; vi kan trots allt se saker på olika sätt, och uppleva andra saker om vi ändrar perspektiv. Att vara människa handlar inte om att kompromissa med faktan, och leva sitt liv enligt förväntningar; att vara människa handlar om att vara sig själv och dansa sin egen dans, oavsett hur samhällets polkaringar ligger.
Allt det här låter kanske väldigt abstrakt. Det är enklare att bara se filmen, som är enkel och följsam och varmt rekommenderad, även om den är så myllrande att den är svår att sammanfatta. Giannoli har en förmåga att få fram fler betydelser ur enskilda små idéer, och liksom någon gammal Thea von Harbou-skriven 20-talsfilm kryllar Marguerite av bifigurer och sidointriger. Vad som får intrigen att gå igång är den unge journalisten Lucien (Sylvain Dieuaide) som skriver en positiv recension på ett av Marguerites framträdanden – till hälften som ett elakt skämt, till hälften för att han verkligen beundrar något hos Marguerite, liksom hans unga vän Kyrill (Aubert Fenoy), en pseudo-dadaist som ser revolutionerande anarki i Marguerites blandning av nobel aristokrati och barbariskt usla sång. Mindre skämtsam är Lucien vad gäller den unga skönheten Hazel (Christa Théret), som verkligen kan sjunga och som spås ha en lysande karriär framför sig; men han kan inte överlägset skratta åt någon som har mer talang än honom själv, så han vågar aldrig riktigt närma sig henne eller erkänna att han är kär i henne.
Hursomhelst. Filmen hittar en ryggrad och börjar arbeta mot en narrativ deadline – Marguerite får via Lucien sätta upp en riktig konsert i ett riktigt konserthus, som kommer att få hela Paris att se sanningen om denna nu omskrivna kvinna (som ingen alltså vet egentligen inte kan sjunga för fem öre) – och vi får ännu fler karaktärer i form av skäggiga damer ur cirkusen och den klichéartade ”frustrerade sångläraren” som anlitas i desperation och en hel del vilseledande information – hans min när han första gången hör Marguerite sjunga är obetalbar.
Och då har jag inte ens nämnt de två centrala birollerna mer än i förbifarten – tjänaren Mandelbos (Denis Mpunga), vars lojalitet för Marguerite är in absurdum och lika ömsint som vagt suspekt – och maken Georges (André Marcon), som tystlåtet accepterar Marguerites alla nycker och viljor. Den mest bitterljuva aspekten av filmen, som växer sig alltmer fundamental ju längre den pågår, är att Georges på sätt och vis är Marguerites enda publik: Utan att avslöja för mycket så handlar en av de viktigaste replikerna i filmen om faktumet att Marguerite ”aldrig upplevt äkta kärlek”. Georges skäms för Marguerite, och vill aldrig riktigt se åt hennes håll när hon klätt upp sig och ska sjunga – allt för att få hans uppmärksamhet. Han är undvikande och tyst, har kanske aldrig älskat henne mer än som välgörare – i eget namn är han pank, trots att han rent officiellt är herre på täppan; han har en älskarinna vid sidan om, i sant gammelfransk manér, och ändå undrar han vad hennes problem är.
Jag märker att jag lik förbannat hamnar i en terräng av exposition när jag ska förklara den här filmen – det är synd, men kanske ohjälpligt. Omfånget är så stort att det är svårt att få grepp om – och ska man vara pedantisk så är nog filmen för lång och lite ojämn, med lite väl många karaktärer som kommer och går och återvänder på brokiga sätt. Det är rappa ryck i denna uppsättning, men det är inte guppen på vägen man minns efteråt. För Marguerite är verkligen något så sällsynt som ett mångfasetterat och otroligt levande filmdrama – fjärran stolpiga TV-serier och tomma karaktärer som oförtjänt kallas tydliga och välskrivna så fort bra skådespelare förskönar dem; varenda figur i Marguerite är en riktig människa och vi vet inte alltid vad de tänker på, och vi kan bara spekulera i deras handlingar.
Alla studsar de fram och tillbaka på Marguerite, som är filmens heliga centra: Sårade känslor har byggt upp hennes stolta pose, hennes ödmjuka och graciösa sätt att le mot omvärlden med vad som verkar vara fullständigt rena impulser. Ingen vill såra hennes känslor – det är som om alla redan vet svaret på frågan de ställer sig: Vad är det som driver Marguerite? Det är samma ömsinthet som gör att alla vill vara henne till lags – låt oss kalla det viljan till kärlek mellan människor.
Marguerite är en film gjord i kärlek; den har hjärta, blod, puls och kropp, ett helt omlopp av god vilja och bitterljuv karma. Vid ett tillfälle säger någon att man inte kan försöka lura musiken, för ”då slår musiken tillbaka”. Det är samma sak med människan. Du skola behandla Marguerite som du själv vill bli behandlad – nästan alla gör det i denna eleganta och bitterljuva film, och resultaten får en att vilja kasta rosor på duken och utbrista: ”Bravo!”
FREDRIK FYHR
PS.
Filmen bygger på en verklig incident som innefattade en amerikansk kvinna vid namn Florence Foster Jenkins – skynda på att se Marguerite för senare i år kommer en gissningsvis sämre, brittisk verison av Stephen Frears med Meryl Streep och Hugh Grant.
MARGUERITE
Originaltitel, land: Marguerite, Frankrike Tjeckien Belgien.
Urpremiär: 4 september 2015 (Venedig).
Svensk premiär: 14 november 2015 (Stockholm International Film Festival), 15 januari 2016.
Speltid: 129 min (2.09).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa XT); DI 2K (Panavision)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Catherine Frot, André Marcon, Michel Fau, Christa Théret, Denis Mpunga, Slyvain Dieuaide, Aubert Fenoy, Sophia Leboutte, Théo Cholbi, Astrid Whettnall, Vincent Schmitt, Christian Pereira, Martine Pascal, Grégoire Strecker, Jean-Yves Tual, Boris Hybner.
Regi: Xavier Giannoli.
Manus: Xavier Giannoli, Marcia Romano.
Producent: Olivier Delbosc, Marc Missonnier.
Foto: Glynn Speeckaert.
Klippning: Cyril Nakache.
Musik: Ronan Maillard.
Scenografi: Martin Kurel.
Kostym: Pierre-Jean Larroque.
Produktionsbolag: Fidélité Films, samprod. Gabriel, France 3 Cinéma, Sirena Film, Jouror Cinéma, Scope Pictures, CN5 Productions, ass. Memento Films, Cofinova 11, La Banque Postale 8, Sofica Manon 5, delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions, Centre National de la Cinématographie (CNC), support. Eurimages.
Svensk distributör: Folkets bio.
Betyg och omdöme: Mycket bra film – mångsidigt och elegant drama med bitterljuv humor och humanistiskt budskap; självsäkert gjord med jämn regi och ett ambitiöst, mestadels tätt manus och utmärkt spel; effektiv och tillgänglig i rytm och ton, men intelligent nog att väcka tankar och känslor av olika slag.
3 svar på ”Marguerite”