Egentligen en ganska barnslig film, sprungen ur en omogen förståelse av livet och en obefintlig förståelse för relationer. Till och med konceptet att ”radera någon” från ens ”minnen” är en barnslig idé. Ärligt talat har jag svårt att tro att manusförfattaren Charlie Kaufman relaterar till idén själv – däremot kan han föreställa sig att två infantila personer skulle kunna falla för den, varför Jim Carrey och Kate Winslet spelar två (ibland bokstavligt talat) infantiliserade personer som har ett förvuxet tonårsförhållande till varandra. Det är svårt att föreställa sig att de här två människorna skulle kunna existera i verkligheten, så deras sentimentala hatkärlek har inga rötter i något verkligt. Skildringen av gänget som arbetar med raderingen – Tom Wilkinson, Kirsten Dunst och Mark Ruffalo – är mycket ärligare skildrad, och också mer genuint berörande.
Michel Gondry har för all del ett mänskligt öga, han kan konsten att göra vintern till något romantiskt och skildringen av Carreys inre ”drömjakt” är väldigt skicklig. Kaufman förstår också mycket om hur känslor fungerar i drömmar. Tidigt ser det ut att gå över till det mästerligas rand, när Carrey interagerar inte bara med sina minnen utan med publikens uppfattning om berättelsens kontinuitet – är vi i början av filmen, i mitten, har allt redan slutat? Men Kaufman verkar inte uppfatta sin egen begåvning utan rusar vidare, liksom materialistiskt, mot nästa sekvens – som till sin natur är en variation av den som föregått.
Det är synd att det inte blir mer än effektsökeri. Det är i verkligheten som filmen egentligen ställer alla sina frågor, i den lilla sidointrigen med arbetarna som raderar Carreys minnen och som också måste smaka på konsekvenserna av deras verksamhet. Filmens fråga borde inte vara ”tänk om du kunde radera någon från dina minnen? ” utan ”tänk om du kunde radera någon från någon annans minnen?” Däri ligger den moraliska ambivalensen i hjärtat av berättelsen. Carrey och Winslet fungerar som sardoniska komiker, och deras gnabb och gnäll fungerar som en sorts glorifierad fars, men filosofiskt är de bara intressanta som labbråttor. Tycker du inte att de bara borde bryta upp och lämna varandra ifred så tror jag att du har mycket att lära.