I helgen hör jag i ”Godmorgon världen” ett inslag byggt på frågan ”var tog den svenska Natodebatten vägen?”
Det är så dags att fråga sig nu.
⦁
Tyngs och åter tyngs av David Bordwells bortgång, det tar på mig lite hårdare än jag räknat med. Det är mycket som jag aldrig tagit mig för, så outsägligt många tankar jag aldrig hade tänkt, hade det inte varit för Bordwell.
Bara i dag kommer jag att tänka på hans tio år gamla (är det möjligt?) inlägg om zeitgeist när jag scrollar förbi en SvD-rubrik som jag förmodar tar mig till en paywall bakom vilken det finns en sågning av Andres Lokko på det ”nya” samarbetet mellan Liam Gallagher och vem-det-nu-var från Stone Roses. Ej relevant musik, meddelar stämpeldomare Lokko. Som han gjort i åtminstone 25 år, för det är så länge som svenska musikjournalister dissat Oasis. Förståeligt att de blir frustrerade när den jävla Liamjäveln inte bara lägger ner. Han kommer liksom inte läsa Andres Lokkos recensioner, verkar det som, än mindre förstå att man ska vara på ett visst sätt och inte ett annat för att undvika att skämmas (Lokko antyder att alla som gillar den här musiken saknar existensberättigande). Ironiskt är förstås också att den här typen av kritik varit lika låst i sina positioner och ideal som musiken den kritiserar. I snart 30 år har jag stått ut med att skribenter som Lokko dikterar innehållet, och därmed gör det helt omöjligt för en vuxen människa att engagera sig för musikjournalistik. Tack gode gud för att tidskrifter som Pop och Sonic är döda och begravda. Där kan man tala om bristande existensberättigande.
För, detta är viktiga att förstå, musik är inte relevant eller inte relevant. Musik bara är. Ingenting kan överhuvudtaget vara relevant eller inte annat än i förhållande till något specifikt ändamål. Vill jag bygga ett hus är det relevant att se över ekonomin, till exempel. Men ingenting är i sig mer eller mindre relevant än något annat. Att tro att det svävar omkring någon sorts mystiskt inpejlningsbar ”relevans” som vissa artister kan ”få tag” i är inte annorlunda än att tro på kristaller. Och den som vill att musik bara ska existera för ett visst ändamål är bara andra sidan av myntet av sakerna de sågar. En genuint relevant fråga är ju varför viss musik låter som den gör, särskilt om den inte förändras och publiken förblir. Men sådana frågor, som faktiskt har relevans, estetiskt såväl som samhälleligt och journalistiskt, bekommer det inte kritiker att fråga. För det mesta tycks de personliga neuroserna komma i vägen; denna djupt rotade personliga identifikation i ”sin” musik kontra ”deras”, som om allt tillhör en, gjorts för en egens expertis skull, och vi stackars dödliga ska läsa för att upplysas. Musiken är inte vår, den tillhör de upplysta som ska filtrera den åt oss först.
I ett större perspektiv tror jag att detta är vad kulturkritikens kris handlar om. Experter behöver bli mer filosofiska, syssla med expertis och analys och provocera frågeställningar. Ingen, absolut ingen, vill eller behöver läsa vad de ”ska” eller ”behöver” lyssna på eller se på bio. I dag skulle jag säga att det tvärtom är väldigt viktigt att hålla sig borta från sådana sätt att tänka och agera – den tiden då ett etablissemang kunde upplysa folket, den tiden är förbi. Det är därför skribenter som till exempel Lokko inte är mer relevanta än sakerna de skriver om. För 20 år sedan var det inte riktigt så och det retade det mig, minns jag; jag tyckte att popjournalistiken var orättvis, korkat snobbig och uppenbarligen helt korrupt. Nu ser jag att den tiden gått oss alla förbi ändå. Ingen bryr sig längre om vad Andres Lokko har att säga, särskilt inte eftersom det är precis samma sak han alltid haft att säga. Gamla läsare läser på slentrian. Texterna är filosofiskt sett lika mycket kvar i 90-talet som Oasis, det är bara den oändliga mängden namn och referenser som hålls i ständig, klaustrofobisk flux. Under tiden, ute i den verkliga världen, som musikjournalister inte alls är intresserade av, där lyssnar de flesta på vad de lyssnar på och det är varken mer eller mindre relevant än någonting annat. Det kommer inte förändras av musikjournalistiken, åtminstone inte förrän den dag då någon läser något som faktiskt ger dem något, påverkar deras sätt att tänka. Men det har inte hänt på 20 år och det dröjer nog några årtionden till. Som tur är så är folk nöjda ändå.
⦁