⦁⦁⦁
Man ska inte låta sig luras av det lite osmickrande omslaget, där vi ser en ung man som försöker sig på ett pseudoerotiskt stirrande in i kameran. Är det en uttråkad skolfotograf som plötsligt gör ett självporträtt? Är det en dräggfull hipster som försöker se cool ut innan han åker in i fyllecell? Eller är det, månne, en kulturjournalist som försöker att inte tappa ansiktet trots att han nu går över till den andra sidan och blir objektet att skriva om, snarare än den som skriver. En väldigt djärv manöver i ankdammen, det kan man inte säga annat om.
Nej, omslaget säger inte mycket om albumets innehåll. Snarare tvärtom. Trots att motivet borde vara klassiskt – det är samma Patti Smith-strategi som Ulf Lundell använde sig av två gånger (Törst och Längre inåt landet) – så är detta inte ett porträtt av konstnären som ung utan snarare ett försök att inte röja sig, inte synas. Det föreslår ett album som kommer försöka göra så lite som möjligt, i ängslan för att misslyckas. Här kan också nämnas hur Wij växte upp i ett kristet sammanhang, vilket bara ett facit i hand kan avslöja. Wij skulle komma att utveckla och utforska sin religiösa och andliga sida i senare skivor, men trots titeln (som ska betyda ”minnesmärke över vad Gud har gjort” och som även refererar till baptistkyrkan Wij växte upp med) försöker han här passera som chic och så sekulär som möjligt.
Wijs ängslan var emellertid inte så svår att förstå. En debutartist har ju vanligen ingenting att förlora, men Wij var annorlunda i det att han i och med skivdebuten hade pantsatt en framgångsrik karriär som kulturskribent. Han ”var” redan någon. Får man då bli någon annan? Har man någon nytta av det kulturella kapitalet man redan tjänat ihop (genom att skriva om andra) när man bestämmer sig för att börja ge av sig själv? Det går att tänka tanken att hundratals andra artister gett av sig själva för Wijs penna, på så sätt betalat för att ge honom en röst. En av låtarna på skivan heter också Parasit.
Men det är också de här omständigheterna som gör Ebeneser till en sådan säregen svensk debutskiva. Artisten kommer inte som från ingenstans. Han är i transit och blir till genom låtlistan. Albumet börjar i en ände av storstaden Stockholm, i långa instrumentella sjok, som om vi befinner oss i baksätet på en taxi och ser den där NK-klockan snurra över nattrafiken (för att citera en senare Wij-låt). Det är sent 90-tal och Wij låter, kanske för enda gången, som om han försöker passa in. Den omisskänneliga produktionen av Lars Halapi vaggar in oss i den där svala, stockholmska kaféstämningen som är så typisk för 90-talets ankdamm. Det är hissmusik när den är som mest gripande och för tankarna till gå-i-regnet-engelsk, stå-utanför-baren-syntig och sjunga-från-en-ensam-balkong-soulig balladmusik – enligt egen utsago var Wij inspirerad av Roxy Music. Jag tänker också på The Blue Nile och deras underbara album Hats och, mer blygsamt men fortfarande starkt, en annan elektroniskt blå skiva från 1998, David Grays Babylon.
Den narrativa logiken i Ebeneser bygger på en idé om tillblivelse. I slutet av skivan står Tomas Andersson Wij färdig framför oss men albumet börjar embryoniskt, i Varm sjö och Små hål i din röst, där tunga ljudbilder fyller upp och nästan dränker skissartade texter. Liksom i en diktsamling är orden få medan deras klangbotten och våra associationer fyller ut mellanrummen. Det fungerar som en ouvertyr, ett sätt för albumet att börja verka på oss. En signal om att vi måste slappna av i det, låta det ta den tid det behagar, som om artisten själv behöver tid och utrymme för att våga ta plats.
Det är förföriskt och suggestivt och liknar ingenting som Wij skulle komma att göra senare. Det är svårt att inte se tredje spåret, Tusen sätt att försvinna, som dels en indirekt inledning av skivan efter två prologer, dels som en nästan ursäktande förklaring av de två första spåren. Att ”försvinna” verkar vara frestelsen här – Tusen sätt… slår också an en spretighet som fortsätter i de flesta av låtarna och som ju är typisk för en artist som inte riktigt hittat fram till sig själv än. Tonläget är där, allvaret och stundtals även djupet, men lyriken är ofta ytlig och effektsökande när den inte tycks menlöst personlig, eventuellt betydelsefull för artisten själv men ingen annan. I Tusen sätt… ser jaget på tapet, tegel och grus och ”har aldrig känt mig så hopplös förut”. Nä just det, tänker man. Vad det nu ska betyda.
Lika ofta slår det rätt, ska tilläggas. Särskilt när ljudbilden hittar hem till lyriken. Varelser i vattnet, som kom att bli Wijs första singel, har liknande diffusa textrader som Tusen sätt… men också en mer logisk hemkomst i albumet som helhet – bara titeln och motivet, ”varelser i vattnet”, skapar associationer till det nya liv som Wij försöker födas ut ur, liksom det är svårt att inte se som en religiös parallell. När Wij hittar ett sätt att betona frasen ”om du kan” spelar det inte så stor roll att man inte riktigt vet vad han menar; andemeningen, bokstavligt talat, är mycket stark och berörande.
Helt rätt slår det åtminstone en gång, i Även om ditt rum släcks, den enda låt på skivan som verkligen hör hemma på den. Den svala produktionen, den vemodiga melodin och den existentiella lyriken – som är helt jämförbar med vad Wij skulle komma att skriva senare – kommer ihop sig på ett sätt som har lika mycket djup som rak slagkraft. Texten präglas av ett sorts ältande med sig själv som kom att bli rätt så karaktäristiskt för Wij, en sorts kamp med en ständigt närvarande litenhet, en oläglig och nästan malplacerad dröm efter erkännande, kanske rentav få en ”hit” som man samtidigt klädsamt måste betona att man trots allt klarar sig utan. ”Vem tackar dig för din måttfullhet?” går en rad, irrationell ur ett kristet perspektiv men självklar för en egen lyckas smed. Wij beskriver storstaden som en fond, en scen, där den anonyma massan utgör massa och volym – ens ensamhet i denna värld är på samma gång det enda värde man har, för det är bara i ens egen strävan och vilja som man betyder något för sig själv. Försvinner man så är ens förlust inte mer en ring på vattnet – budskapet, om det är rätt ord att använda, är rätt främmande i jämförelse med Wijs senare, mer solidariskt och humanistiskt förankrade texter, men samtidigt börjar här hans blick på den svenska ensamheten och isolationen. Det är omöjligt att inte se framför sig rader av tända lägenhetsfönster i ett stadsmörker som taget ur en illustration i en Alfons Åberg-bok.
De tre låtarna som utgör mittenpartiet av albumet – Väljer dig, Hemma nu och Parasit – fungerar var och en, även om de ter sig lite hemlösa och lösryckta i sammanhanget, Väljer dig med sin Peter LeMarc-inspirerade melodi och gospelbesläktade refräng, Hemma nu med sin något ofullbordade text och Parasit med sitt otippade, yuppie-fuldanssväng med smöriga saxofoner från Bryan Ferrys 80-tal. Dessa sånger har en portfolio-feel, de utgör uppenbarligen Wijs ”arsenal”, och verkshöjden når inte riktigt upp till en helt tillfredsställande nivå – sångerna saknar rötter och specificitet. En orättvis jämförelse, kan hända, men Hemma nu känns som en mindre färdigformulerad version av någon av låtarna på Ulf Lundells kryptiska album Män utan kvinnor, som Halapi händelsevis producerade innan Ebeneser, liksom Kallbadhus känns som en tanigare version av Stum av beundran, den karga epilogen till Slugger-albumet som kom senare 1998. Den spelades in fort, å andra sidan, så vem vet? Kanske Uffe hörde Wij först? I vilket fall som helst tål sångerna inga jämförelser.
Vilket är gott så, naturligtvis, för en debutartist vill ju inte göra några Ikaros-besläktade missöden. Att Wij inte är fullfjädrad syns kanske mest i hans irriterande ovana att försöka omkonstruera låtar utifrån en minnesvärd fras, vilket skadar den suggestiva Små hål i din röst, som trots den fantastiska ljudbilden förmodligen är ett av albumets svagare spår; Wij demonstrerar vidare sina svagheter i låtens final, där han spräcker sitt känsliga tonläge och försöker sig på ett ylande crescendo vilket inte fungerar alls. Denna nervösa otålighet, lättheten med vilken han kan förstöra sin fragila framtoning, förblir en akilleshäl i Wijs konstnärskap (åtminstone i de skivor jag hört); hans sånger blir för ofta som finkänsliga porslinsskulpturer, som inte är riktigt så värdefulla som de borde vara, men som ändå behöver fraktas fram försiktigt på en vinglig piedestal. Häri spår jag också tendensen att vilja fuska sig till en bra fras utan att resten av texten nödvändigtvis kopplar till den på ett naturligt sätt. Sjung inga fler sånger om kärlek är en spännande låttitel, men när refrängens punch-line är ”sjung en sång om oss” känns det som att Wij löst pusslet mer än framfört något betydelsefullt. (Detta är värt att nämna eftersom Wij som sagt fortsätter falla i den här fällan, om än mindre ofta, i senare album).
Det avslutande titelspåret är emellertid magnifikt i sin egen rätt. Det enkla arrangemanget varken förtar eller förstärker Wijs kristallklara tagning av en text som utgör en av stunderna då albumet verkligen når ett djup där vi som mottagare når avsändaren på samma själsligt emotionella plats. Texten förankrar sig i nivåskillnader (”alltid en tonart för högt/man kan leva så”) och riktningar (”alltid ett grönare gräs”) och den där gäckande ensamheten; ”om jag faller nu/vem tar mig då?” hade kunnat vara en sådan där tom fras som Wij försöker koka soppa på, men här är poesin perfekt. Den som söker höjd riskerar falla. Den som söker grönare gräs söker en egen värld och har därmed ingen till hjälp. Verserna binder inte ihop en självklar lyrisk krans, helheten har något sprucket över sig, men när jaget konstaterar att ”jag är alltid på väg tillbaks” hittar Wij en formulering på som på ett lysande sätt ger mening åt den vilsenhet och ensamhet som texten uttrycker. Om man sedan tolkar Ebeneser självbiografiskt, som Wijs personliga knytpunkt, eller som en större religiös bekännelse, eller bara som en insikt om att man inte kommer någonstans utan ett inre kärl, en källa ur vilken man hämtar sin livskraft, det är upp till tolkaren. Här spricker texten inte itu, här lämnar den oss inte oengagerade. Här framför Wij en sång som är större än han själv och som därför lämnar oss fängslade tillsammans.
Även i de två andra, avslutande sångerna – Kallbadhus och Sjung inga fler… – känns det som att Wij klivit upp ur Halapis bassäng av Brian Eno-dunkelt fostervatten, blivit hel och ren och tagit på sig en dammfri kavaj redo att bli den artist som senare slår igenom på ett mer konkret sätt. Faktum är att man utan problem kan plocka bort alla de elektroniskt betonade låtarna i Ebeneser och se att Wij låter ungefär likadant här som i uppföljarskivan Ett slag för dig, som, sist jag lyssnade, är ett mästerverk. Ändå vore det inte rätt. Livelåtarna må ljudmässigt vara mognare än det undflyende, brådmogna ”yttre rymden via Sergels torg”-soundet som Halapi klär Wijs sånger i här, men de saknar en gemensam punkt att gravitera mot.
Ett bra exempel är hur just låten Ebeneser. Magnifik, ja, men utformad som en epilog. Beklämmande, kan tyckas, eftersom sången egentligen inte sammanfattar något som föregått det; när Wij slutar skivan med att vara ”på väg tillbaks” känns det onekligen mer som ett av hans tusen sätt att försvinna från oss på. Men det är inte ovanligt att se detta bland artister som bara börjat sitt artisteri – de famlar i de stora anspråken men kan få till något fantastiskt i ett mindre format. Ju mindre man tänker på anspråk överhuvudtaget desto enklare blir albumet att uppskatta. Oftast, och särskilt i det här fallet, är ambitionerna mer intressanta att diskutera än pretentionerna de leder till.