Efter flera framgångar lade unge begåvningen Damien Chazelle äggen i korgen på detta stolta hybrisverk, ett cinematiskt kärleksbrev som kom att bli en nästan symbolisk bioflopp. Utspelar sig i Hollywood, främst mellan åren 1926 och 1932, och skildrar tiden från stumfilmserans burleska höjdpunkt tills ljudfilmens och depressionserans mer städade organisation, som lämnade många utan jobb och karriärer. Robbie spelar turbulent, skadad lycksökerska som blir stjärna och sexsymbol, Pitt spelar lätt åldrad stumfilmsstjärna vars storhet falnar, en provisorisk huvudperson är Calva, som latinochaufför som lyckas bli studioproducent innan kärleken till Robbie ställer till det för honom, och på ett hörn har vi även sidointrigen om en svart jazzmusiker (Adepo) som blir stjärna i den av historien bortglömda ”rasfilmsgenren” i Hollywood. Denna film är intensiv på alla sätt man kan definiera ordet – inte bara i sin givna Det ljuva livet-estetik utan även i intrigernas logik och tematik; det verkar ibland som om Chazelle gett sig tusan på att göra en film som spretar åt absolut alla håll, med stora utropstecken, och går emot sig själv i omlopp för varje steg den tar. Det är en extremt kaotisk film, och aldrig så originell som den kanske tror, men i slutändan är den också tilltalande. Visserligen begriper man aldrig om filmen är en kärleksfull Hollywoodhyllning eller en sotig satir, ett genuint drama eller en symbolisk historieskildring eller om det ens spelar roll… filmen är ändå inte historiskt korrekt (dess mytiska skildring av 1920-talet som en medeltidsfest är totala fantasier) men måhända är det hela ändå bara en metafor för hur filmkonsten existerar bortom tid och rum. Allt ser fantastiskt tjusigt ut, hursomhelst, filmen är skrytigt välgjord och har helt rätt episk schwung i sin lyriska berättarglädje. Ibland får man säga att more is more.
Ett svar på ”Babylon (2022)”