Habil verklighetsinspirerad berättelse om forskare (Lars Eidinger) som i Östtysklands 80-tal tror sig få en professur tilldelad på en räkmacka – i själva verket rekryteras han till Stasi och är snart en olovlig spion; hans bristande lojalitet leder honom efterhand till att bli den siste att avrättas av säkerhetspolisen. Den hemliga polisens verksamheter skildras sakligt och utan krusiduller, och huvudpersonens tragiska öde är medryckande, men filmen lämnar mer att önska; rent intellektuellt finns det något passivt över filmen som gör att man börjar ställa frågor den förmodligen inte räknat med. Vad är det, till exempel, för ideal som huvudpersonen utgör? Tankspritt och viljelöst deltar han i förtryckarverksamheten, driven av diffusa idéer av ytliga framgångar som vi förväntar oss kunna relatera till. Är den fria individen inget mer än en hjärnlös zombie som suktar efter en schysst lägenhet? Filmen missar vad som tycks vara en glasklar poäng: Huvudpersonen, som är baserad på en verklig person, är precis den typ av fårskalliga samhällsinvånare som stasipolisen föreställer sig att de flesta är. Detta tycks inte vara något som filmen vare sig skärskådar eller ifrågasätter, utan snarare något som bara passerar den förbi.