De flesta som ser Mio min Mio idag är nyfikna utforskare som vill se Christian Bales första film. Låt oss kalla det en internationell publik. De har oftast ingen aning om vem Astrid Lindgren var, och de tror oftast att de ser en exploitationspinoff på Den oändliga historien. Vem ska förklara för dem att det var en stor grej 1987 att kasta en massa pengar på en filmatisering av Lindgrens mest lyriska bok? Med Christoper Lee som Kato! Att filmen var en mestadels rysk produktion fick gå an, även om Ewa Fröling (som skulle ha spelat Benkes mor) vägrade resa till Krim, där de inledande scenerna spelades in, enligt ryktet på grund av Tjernobyl.
De flesta som ser Mio min Mio i Sverige gör det i tron att de minns en bra film från sin barndom. Ack. Berättelsen om olyckliga Bosse som får följa med till ”landet i fjärran” där hans far är en kung och hans ödes mål att besegra den onde riddar Kato, har i denna version blivit en torftig och patetisk fantasysaga som Roger Corman förmodligen hade kunnat göra snyggare för hälften av pengarna. Första akten har en del DDR-knarrig mystik intakt, inte minst för att den får kulminera i Björn och Bennys sublima titelmelodi (framförd av Gemeni, dvs Anders och Karin Glennmark), men ju längre filmen pågår desto uslare blir den.