Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

X-Men: The Last Stand (2006)

Jag kan fortfarande inte helt släppa det alternativa universum där MCU aldrig blev av. Istället gick superhjältefilmer helt enkelt framåt, blev djupare och mer karaktärsdrivna för varje ny uppföljare. I detta universum representerar X-Men: The Last Stand tillsammans med Spider-Man 3 växtvärken medan The Dark Knight och Watchmen signalerar revolutionen; Superman Returns är också en intressant nyinspelning-som-uppföljare för en ny, stundande era.

I vårt universum blev dessa filmer emellertid aldrig en tröskel till en djupare superhjältefilmer; de blev, och är fortfarande, i stort sett de mest ambitiösa superhjältefilmerna som finns när det gäller teman och karaktärer.

Jag är partisk, å andra sidan, eftersom jag är mer förtjust i tonen som fanns i dessa filmer innan Iron Man; en ton som folk nuförtiden skrattar åt, som om Hugh Jackman vore Adam West. Tja, själv gillar jag till och med The Last Stand mer än vad jag gör X2. Bortsett från Bryan Singers respektabla regi, tror jag inte att den filmen handlade om någonting. Brett Ratner är en popcornregissör som skjuter gisslan och försöker leverera ett epos. Det finns ingen subtil konst överhuvudtaget i hans textuella, tvådimensionella presentation, men till hans förtjänst försöker han presentera berättelsen i termer av dess idéer och karaktärer (vilket jag helt enkelt inte tror att Singer gjorde; X2 var mer av en välgjord dockteater) även om han känner sig skyldig att skapa filmen i klippningen, och finslipa sina pappaskämt, istället för att ge skådespelarna lite utrymme.

Detta sladdriga skoj står sig inte gentemot MCU-filmernas monokroma bombardemang, men allt trams som många pekar på och skrattar åt är faktiskt filmens distinkta personlighet, något som ingen enskild MCU-film någonsin haft. Vi borde skatta oss lyckliga att se en uppföljare med en ny regissör som faktiskt känns annorlunda än den förra. Vettigt att det skulle göra det, eller hur?

Det finns istället något ironiskt sovjetiskt över MCU-filmerna, nästan en slags Alexander Nevsky-stoicism som underkuvar publiken med sina stålnävar av trist TV-klippning och hypnotiska militärmarsch-soundtrack (Christopher Nolan lärde Hollywood denna atmosfäriska skrämseltaktik). MCU-filmerna förbereder på något sätt alltid publiken för krig. En banal kommentar kanske, men egentligen det enda resonemang som känns vettigt här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *