Dumt nog har jag inte sett Joachim Triers genombrottsfilmer Repris och Oslo, 31 augusti. Jag lade aldrig in dem i min rolodex, för jag såg Louder Than Bombs och Thelma, som var bra men överdrivna och långsökta på ett sätt som fick mina ögon att himla loss. Nu tänker jag att jag kan ju ha missat något här. Världens värsta människa är inte den typ av film jag trodde att Trier hade i sig: en rik men blygsam historia som berättas och spelas effektivt och jättemycket mer än så är det inte. Det är den typen av film som får komplicerade och noggrant övervägda saker att se lätta och okomplicerade ut. Historien kunde lika gärna ha varit en Bridget Jones-story, en berättelse om en ung kvinna som inte riktigt kan bestämma sig för vad hon vill göra, som byter relationer där andra inte skulle göra det, som blir lite för lätt uttråkad och är lika lite för nyfiken i fel ögonblick.
Några viktiga skillnader från de vanliga romcom-mantrana gör all skillnad i världen. Dels tenderar romantikgenren att kräva vissa troper, som ett konkret mål och ett lyckligt slut. Det här är mer öppet både i hur det slutar och var det börjar. Det är både stökigare och enklare än alla de strategier och krångliga terminologier som manusskrivargurus pratar om. Filmen är uppdelad i kapitel, men Trier vet att en bra historia inte har något att göra med intriger eller karaktärsmotivationer, eller starka antagonister, eller berättelsemål, eller vägar utan återvändo. En bra historia är helt enkelt allt som händer längs vägen medan vi följer någon eller något som är värt att följa. Vad vi ser här är de typer av universella mänskliga problem som kommer att förbli så länge vi finns. Vi har sett dem förut, vi kommer att se dem igen. Absolut inte bara i filmer – de händer i våra liv och vi hör om dem från andra.
Det finns också en Rohmersk poesi i filmen. Dels på grund av dess idéer (hela scenariot mellan Julie och Eivind i synnerhet) och dels på grund av dess form. Det leder sällan till mycket gott att dela upp sin film i ”tolv kapitel, en prolog och en epilog” (ännu mindre syfte att presentera det så för publiken) men här ger det filmen en minnets estetik. Man minns sitt liv i avsnitt, trots allt, och ens somrar i synnerhet. Eftersom filmen är segmenterad hittar Trier också sätt att vrida och vända på premisserna. Ett kapitel är kort, ett annat långt. Ett involverar en händelse, ett fler. Därför kan Trier i ett kapitel trycka på en knapp och stanna tiden. Hade filmen varit en enda kontinuerlig berättelse, ett enda kapitel så att säga, så hade sådana infall fått filmen att kännas vinglig och ojämn. Men Trier gör rätt saker av rätt anledningar; han utnyttjar de tomma utrymmena mellan varje segment samtidigt som han noggrant ser till att vi fortfarande är i samma tonala universum. Det är ännu en film om att vara ”yngre än gammal/äldre än ung” och navigera i det, men den är jävligt bra.
Det är också mycket möjligt att jag är extra sentimental inför den, eftersom den skildrar kulturellt sinnade medelklassmänniskor i Skandinavien, födda i slutet av 80-talet, som dagdrömmer om världens undergång samtidigt som de försöker undvika prekariatet. Det vill säga mig och alla jag känner.