Den här filmen – om en knasig kock som bjuder in på en exklusiv och, ska det visa sig, högst blodig supé – gillar sin pay-off så mycket att den inte bemödar sig med någon uppbyggnad.
Stanley Milgram och Stanfordexperimentet har visat oss att man kan få människor att göra precis vad som helst om man bara sätter dem i ett visst socialt schemata, så premissen för The Menu hade kunnat göras helt straight. Den hade förstås också kunnat vara en ”satir”, en massa tokigheter med högljudda karikatyrer och medvetna överdrifter. Eller varför inte, det kan vara en till version av ”Och sen var ingen kvar”, där vi upptäcker att de främlingar som är inbjudna till ön faktiskt är utvalda på grund av värdens klagomål.
Mitt lilla krav, tydligen för mycket begärt nuförtiden, är att filmen väljer en. Man kan inte göra alla tre samtidigt. Det blir rörigt, otroligt oprecist, ständigt motsägelsefullt; filmen byter premisser för varje scen, kommer aldrig fram till någon heltäckande slutsats. Som ”eat the rich”-satir är det otroligt grunt. Ska vi ska sitta där och tycka att rika människor är förjävliga för att de gillar att tramsa om maten? Godard gjorde förresten en bra poäng redan 1967 (i Week End) att klass inte har något att göra med saker och ting. Det är den blasé medelklassen vi måste oroa oss för; i den här filmen representeras den, tyvärr, av Anya Taylor-Joys hjältinna som ska vara Vår Tjej trots att hon är den största kapitalisten av dem alla. Men den enda anledningen till att jag kan kasta det på filmen är för att den är så slarvig och rörig och dum och meningslös.
Medan jag såg filmen uppskattade jag de tekniska aspekterna (den är rimligt fotad och klippt) samt de många bra skådespelarna, men sådana saker tar en bara så långt. Två dagar senare är mitt intryck av filmen inte annorlunda än det av lera.