Trauma är inte en Dario Argento-film jag är överdrivet bekant med. Jag tror att jag bara har sett den en gång tidigare, för evigheter sedan, och den här gången var det sent en stormig natt. Juryn kommer inte tillbaka på ett tag. Mina minnen av filmen är att storyn kör ihop sig och att det hänger en olustig känsla av metaforisk vårdnadsstrid över den (en som pågått åtminstone sedan Phenomena, 1985) mellan Dario och vem han än verkar tro att ex-frun Daria Nicolodi var. (I Trauma har deras dotter Asia huvudrollen, som tonårig anorektisk flicka på rymmen från en diabolisk fosterfamilj).
Detta förändrades inte för mig denna gång. Därmed inte sagt att jag inte till stor del uppskattar vad Argento gör här. Two Evil Eyes avrundade antingen Argentos ”klassiska” period eller så introducerade det hans övergångsfas. Trauma är ändå tydligt del av det senare. Argento tar ett första steg mot att klinifiera sitt arbete med den här filmen. Även om det är lätt att läsa det som ”sjukhusskräck” tror jag inte att filmen är helt emot medicinering och mentalvård – tvärtom, jag tror att Argento här börjar intressera sig för sina teman; en neutralisering som skulle följa och bara bli mer fundamental. Men i Trauma dröjer det patriarkala raseriet från Opera fortfarande kvar. Det riktas nu mot den urholkade moderna värld som tas över av generation X; Argentos uppfattning verkar vara att unga människor inte kan ta hand om sig själva, de fastnar i missbruk och vandrar in i galna mördares fällor. I ett själlöst mediesamhälle kan de bara hänga runt, och försöka säga något som låter smart, samtidigt som de ser sig över nacken. Dario kastar sin egen dotter till vargarna och antyder att det lika gärna kan vara hon som faller offer som ett vilset lamm i denna vargavärld (och det hjälper inte att hon har ”den där satmaran till mor”, och så vidare). Eftertexterna kommer till tonerna av en reggaelåt och en ung, dansande kvinna som ser ledsen och utzonad ut. Det verkar avrunda fint denna moralistiska upprördhet; det finns kultur kring droger, kanske till och med bra kultur, men barnen knarkar inte som samhällsgärning, eller för att se en bättre värld; de försöker bara fly från sig själva och bli de pod peoples som denna värld så desperat behöver.
Men trots allt det tycker jag ändå att filmen tyngs ner av för mycket intrig och för lite handling. Eller om det är tvärtom. Det mesta av mittsträckan slingrar sig och finalen känns som ett slumpmässigt beslut i sista minuten. Även i Argentos svagaste verk är berättelserna inte riktigt så slumpartade och råa som här. Men jag har bara sett filmen två gånger under en period på ungefär 20 år, så jag erkänner att det kan finnas några polletter här som inte har trillat ner för mig.